Din och själva existensens obestridliga
förutsättning, människa,

existerande endast inom Ditt
medvetande

Försvinner Du, mänskovarelse, har Du aldrig existerat. Ej heller jag,
Jorden. Ej Alltet. Aldrig någonsin någonting, icke ens intet - ty
tystnaden talar inte, och mörkret har inget minne!

Kanske sprider ändå en nattviol sin gudomliga doft... utan att
finnas...

Jag är Den Närvarandes utgångspunkt
punkten under din fot, Människa!

I Din puls slår min ... och stjärnhimlens strålande

syntes av beslöjade
galaxer hemliga skuggor
och tidens ofrånkomliga
                       

I oss pulserar vår
gemensamma synaps
ur Varats glödande
konklusion

och min puls, Människa
slår i din
och vår i allas och allas i vår

Ja, den pulsen slår i varje varelse och väsen jag
bär
i varje företeelse
i varje förekomst som
i mej bor som
mej föder som
jag föder som
vi föder som
oss föder av varandra i ett odelbart
tal

Du jag vi
allt i varandra
är det heliga
odelbara Talet
ibland Den Närvarandes otaliga tecken

och Allt står skrivet överallt

i öppna ögon

med hand så lätt
som tidens flykt

i skrift så skir
som rosens doft…

Rymden andas

Energin pulserar

— Kom, ler någon
tar dej vid handen
kom, jag vill lära dej lyssna
till dig själv

och ni lämnar tiden
bakom er
förs av en solstråle
in i en gnistrande daggdroppes rymd

tidlösa vilar ni
vaggas av toner från en mäktig bas

som om själva rymden sjunger
ljuder inom dig stämman

— Barn ... barn, mina barn

pulserande rymdgnistor

— Barn ... barn, mina barn

ingenstans röstens bärare

inom dej, skälvande frågor

darrande viskar du:

— Vem ... vem…
— Barn … barn, mina baaarn, rullar ur rymden.
— Vem … vem där?
-   Skapelsen och skaparen, skapade i mig själv av mig själv … då ingenting var före, efter eller sedan...
- Gud? snyftar du.
— Alltets orsak. undrens under...

någons ögon lyser av skräckblandad vördnad.
Inom dej tumlar tankar, känslor
— Var är Ni...?
— Överallt och ingenstans…
— Överallt ... ingenstans ... hur...?
— Bortom mig: Intet. Hitom mig: Intet. I mig: Allt.

Du ser in i någons ögondjup, viskar:

— Men ... men meningen, O Helig meningen med allt?
— Allt vad I i kärlek ger, intet mindre eller mer.
— O Helig, ge mig, arme stackare, livets värde.
— Sol och regn i ansiktet, barn.
— Sol och regn i ansiktet?
— Solregn, käraste.
— År det allt?
— Begynnelsen, barn lilla.
  - Sen?
— Solregn.
— Är allt begynnelse?
- Oavlåtligt.
- Oavlåtligt ... men ... finns då inget slut?
— Jo, oavlåtligt. Slut och begynnelse är varandras
förutsättning.
— Men ... vad kom först, O Helig ... hur ... hur skilja på
slut och
begynnelse?

— Omöjligt är, att skilja det oskiljbara.

- Men, O Helig, slut och begynnelse ... en gräns emellan måste väl - finnas...?
 - I varandra gränslösa är luft och vind...
— Är allt ett och samma, O Helig?
— Allt är förutsättning för något annat.
— Allt som är, är förutsättning?
— Länk vid länk i en kedja utan början eller slut.
- och Ni ... O Helig?
— Jag är förutsättningars förutsättning, klocka, kläpp och klang.
Allt föder allt.
- Döden då ... döden ... är icke döden livets förutsättning?
- Icke. Döden är livets fotspår, älskade barnet mitt.
- Gott och ont då ... O Helig ... oskiljbara?
— Oskiljbara. Som allt i skapelsen, det ena det andras förutsättning.
— Men ... hur skilja ... hur se ... veta...?
— Sol eller skugga i din nästas ansikte, kära barn. Sol eller skugga.
— Om blind?
— Skratt eller gråt.
— Om blind och döv?
— Sol eller skugga, varmt eller kallt i ditt inre.
— Jag fryser, O Helig!
— Gläd dig åt kylan som rister ditt inre, barnet mitt, ty ånger är dess
förutsättning.
— Och synd är ångerns förutsättning?
— Och bön om förlåtelse förutsätter ånger, ja.
— Snälla gode Gud … förlåt mig ... förlåt alla mina syndiga tankar,
ord och gärningar... Finns förlåtelse för alla människor, räcker den
till ... åt alla … mej?
— Förlåtelsens lerkrus svämmar aldrig över.
— Men … förlåtelsen...

— Allenast genom mig.
— Vem år I, O Helig?
Jag är kärlekens närvaro…
- Den allestädes ... närvarande?
— Just så … mitt eget skimrande fingeravtryck, livets fundament, din utgångspunkt, kära barn.
— Min … utgångspunkt ... alla människors utgångspunkt?
— Just så... I din puls slår min och stjärnhimlens strålar och slöjor,
hemliga skuggor och tidens ofrånkomlighet...
— Hemliga skuggor…
— I oss pulserar vårt gemensamma andetag. Min puls slår i din, barn
lilla, och din i min och vår i allas och allas i vår.
— En och samma ... allt i alla ... allt...?
— Inom allt och alla slår denna puls, oavlåtligt... i varje varelse och
väsen jag bär, i varje företeelse, i varje förekomst som bor i mig. Du,
jag, vi, allt i varandra, är det heliga, odelbara Talet ibland skapelsens
otaliga tecken...
Odelbara talet... ibland otaliga tecken.
— Och Allt står skrivet i mitt konstverks skönhet…
-- Men... meningen, O Helig, meningen ... med allt?
— Mitt verk är meningslöst…
— Meningslöst?
— Meningslöst, förutan kärlek icke existerande.
— Meningslöst ... utan kärlek?
— Meningslöst, kärlek förutan. Kärleken är sig själv, fri, gränslös, en varm vind. Icke äger någon ”rätt” till denna vind, den är kommen från ingenstans till dit, där en frusen själ huttrar. 

Någon rycker
försiktigt i din ärm, viskar:
Fråga inte mer ... så många frågor ... i onödan ... i möte med Gud
behövs inga frågor ... inför O Helig är alla frågor besvarade... Helig är
Svaret... Fråga inte mer ... låt dig bara genomströmmas...

sköljas ren
ren från all tyngd och smuts
alla oväsentligheter
tills allt som återstår är det

Vidunderliga

.