(På kontoret, Sigrid, Annelie)

”Vad tänker du göra sen?”
”Sen?”
”Ja när ditt sabbatsår är över. För inte tänker du bli kvar här?”
”Jo kanske. Jag trivs rätt bra.”
”Det här är inget framtidsjobb för en smart tjej som du. Lägga papper i nummerordning.”
”Det känns fint att kunna försörja sig själv. Jag tycker om det.”
”Jo visst, och visst är det viktigt att kunna försörja sig och så, men nåt annat kan du väl göra innan det verkliga allvaret börjar? Ut och tågluffa kanske?”
”Nej jag tror inte det.”
”Men plugga vidare tänker du väl?”
”Det blir så dyrt. Jag vet inte. Och jag vet inte vad i så fall.”
”Du kan ta studielån.”
”Jo men det ska betalas tillbaka sen. Då får man mindre över att leva på.”
”Du kanske får ett bättre jobb med högre lön?”
”Jag kanske inte skulle få något jobb alls, sen efteråt. Det vet man inte.”
”Man vet vad man har, men inte vad man får?”
”Just det.”
”Om jag var du skulle jag akta mig för att fastna här. Ut och se världen, flicka lilla. Du vet aldrig vad, eller vem, du kan hitta.”

Sigrids dagbok:

Sent, har suttit ett par timmar och haft klädvård. Kläd-vård, det är något som den yngre generationen knappt vet vad det är. Det är inte ens slit-och-släng längre, snarare köp-och-tröttna-långt-före-utslitet. I kväll hade jag en hög som behövde strykas, och så upptäckte jag att det var hål på flera strumpor som annars borde kunna användas ett bra tag till.

Märkte att jag behövde ha stark belysning för att se vad jag gjorde, börjar visst bli lite skumögd. Nej, det var nog bara lampan som var för svag, än lär det dröja innan den här gumman behöver glasögon.

Ta hand om sånt som man fått i sin vård, det var så självklart att man inte ens reflekterade. Morsan och farsan hade det inte allt för fett, inte direkt fattiga heller, men det var inte tal om att slarva med saker och ting, man tog hand om det lilla man hade. Kläder, porslin, möbler.

Jo, jo, jag erkänner. Jag var inte eld och lågor över att ta över deras gamla saker. Ville ha nytt, ville ha eget, ville inte ha en kopia av deras hem. När jag flyttade hemifrån hade jag det mindre än fett, jag hade ingenting, fattar faktiskt inte att jag vågade. Men det var inte heller något jag funderade så mycket på, det fanns inga alternativ, skaffa jobb, skaffa egen bostad, skaffa egen familj. Egen försörjning, framför allt.

Sånt har nog i och för sig inte förändrats. Pratade lite med Annelie om det förra veckan, om i fall att hon ska stanna kvar här i stan och här på kontoret, eller om hon ska försöka komma härifrån. Ut i världen och se sig omkring. Plugga. Resa.

Annelie sa att hon har vant sig vid månadslönen. Att den är en trygghet som hon skulle ha svårt att avstå från. Ger en känsla av oberoende. Oberoende från föräldrarna antar jag att hon mest menar, även om hon inte sa det rätt ut. Att hon inte vill ta studielån när hon inte vet om hon kommer att kunna betala tillbaka. Om hon kommer att få jobb. Ett annat jobb än det hon har nu, med bättre betalt.

Jag måste säga att jag tycker att den där tjejen gör det betydligt svårare för sig än hon skulle behöva. Hon oroar sig för allt, mer som en gammal människa som hunnit gå på ett otal smällar, än som en ung människa med hela livet framför sig.

Ärligt talat, hon skulle inte behöva oroa sig så för pengar. Visst, jag kan fatta att det inte är så kul att först flytta hemifrån och betala sina räkningar för egna pengar, och sen komma krypande hem igen med svansen mellan benen och be om hjälp. Men det är ju inte så att det inte finns pengar i den familjen.

Inte för att jag har fått ta någon titt i deras bankböcker, men jag skulle kunna satsa en slant på att där finns mer än på min bok, och betydligt mer än det någonsin fanns på mina föräldrars. Om det där allra, allra värsta skulle inträffa, som Annelie verkar utgå ifrån alltid kommer att inträffa förr eller senare, så kunde hon vända sig till lilla pappsen, i stället för till socialen.

Jag vet att jag skulle ha gjort det, om jag hade haft den valmöjligheten, men det hade jag inte, och så pratar vi inte mer om det.