Vid dörren, Anders föräldrar, Annelie

”Ska du inte följa med i alla fall?”

”Nej.”

”Om hon inte vill så låt henne slippa. Fast du får gärna ändra dig, dom sa att du är så välkommen, du också.”

”Nej tack. Jag har lite att göra. Ska passa på och... ja.”

”Du gör som du vill, vi tänker inte tvinga dig. Det går inte att köra så fort i det här vädret, så det blir kanske lite sent.”

”Jag förstår det. Ni får köra försiktigt. Du får köra försiktigt. Inte sätta dina föräldrar i diket.”

”Det har han aldrig gjort, så mycket som vi har varit ute och åkt tillsammans. Det är nog ingen större risk. Vi litar på vår chaufför.”

”Ja, hoppas det går bra. Hälsa.”

”Det ska vi göra.”

Annelie

Det är sent. Ute är det mörkt och ljust på samma gång. Stora, mjuka snöflingor faller i gatlyktans sken. Det har känts som natt hela dagen. Det blir aldrig riktigt ljust, det är vinter i Norrland. Det kunde vara värre.

Det är värre. Jag är ensam hemma, du är ute med dina föräldrar och åker bil. Ni har varit och hälsat på släktingar, jag har inte följt med. Vill inte åka bil på vintern, inte när det är mörkt, halt, snöfall. Dina föräldrar tycker att jag är konstig. De säger ingenting, men jag vet. Jag är konstig som inte vill åka bil på vintern.

Det är sent, det är mörkt, du har inte kommit hem. Tittar på köksklockan. Räknar, om ni åkte därifrån, om ni har åkt raka vägen, om ni har stannat, om det är mycket trafik, om ni hamnat bakom en snöplog. Det är sent, men det är för tidigt att bli orolig.

Jag är orolig, har varit orolig hela dagen, ända sen ni åkte i väg i morse. Om något skulle hända.

Om något skulle hända dig. Om du inte skulle komma hem. Om du aldrig mer skulle komma hem. Om jag blev ensam, igen. Om jag blev ensam. Om. Nej. Reser mig från stolen och går fram till fönstret. Det kommer en bil åkande utanför på gatan, den åker långsamt, torkarna går fram och tillbaka över rutan. Det är inte er bil. Bilen stannar, en man kliver ut. Det är inte min man. Det är någon annans man som kommer hem.

Sitter i soffan, dricker en kopp te. Bränner mig, teet är för varmt. Jag skulle inte ha varit så otålig. Jag är för otålig. Om jag har bara hade mera tålamod. Allting ordnar sig bara man har tålamod. Det slutar snöa. Ljuset kommer tillbaka. Det blir morgon. Du kommer hem igen. Jag  kommer att kunna ta emot dig. Om jag bara har tålamod.

Tittar på klockan. Hur många timmar har du varit borta? Hur många månader har jag legat vid din sida varje helg och inte kunnat? Hur många? Hur tålmodig kan en människa vara? Hur länge orkar man tills man ger upp? Om du inte kommer tillbaka? När jag sörjt klart.

Kommer jag någonsin att kunna sörja klart? Kommer jag att kunna sörja överhuvudtaget?  Kommer min känsla av skuld att döda det som finns kvar av mig? Känslan att jag har lurat dig, lurat dig på det som ska vara det bästa i livet, lurat dig på den äkta, stora, passionerade kärleken.

Om du inte kom tillbaka i kväll, om du aldrig kom tillbaka, om vi aldrig skulle få chansen att nå fram till varandra, skulle jag kunna sörja?

Du kommer aldrig få veta vad jag tänker medan du är ute och åker. Ser snöflingorna falla och kan inte gråta.