Annelie, diverse vuxna personer

”Kan du hjälpa mig?”

”Det ska väl du klara själv, du som är en så stor flicka?”

”Dom tog den ifrån mig.”

”Då får du väl be dom lämna tillbaka den.”

”Hjälp.”

”Det är väl inget att gråta för. Det är bara att bita ihop. Lite får man tåla.”

”Hjälp, hjälp.”

”Det där klarar du galant. Seså!”

Annelie

Hit men inte längre. Det finns en gräns, förstår inte var, men den finns. Trots att jag vill, jag vill allt och lite till, ändå går det inte att komma vidare. Anar att det finns någonting, någonstans djupt inom mig, jag kan ana det, ibland i vakendrömmar och halvsömn, men jag kan inte nå dit i vaket tillstånd.

Försöker, jag försöker på alla sätt jag kan komma på. Tömmer mig på alla tankar. Tänker, tänker, tänker. Blundar. Tittar så intensivt att det gör ont i ögonen. Smeker. Rör vid. Famnar. Kan inte hitta kopplingen mellan min tanke och min kropp. Kan inte hitta förbindelsen mellan den tänkta känslan och själva känslan. Känslan finns någonstans bortom gränsen, jag kommer inte förbi. Jag förstår inte varför.

Men jag vet.

Man ber aldrig någonsin om hjälp. Aldrig ber man om hjälp, inte i något som helst sammanhang. Att be om hjälp leder alltid till dess motsats. Att allt blir värre, aldrig bättre. Att be om hjälp är att be om en stor fet smäll.

Det handlar inte om att man inte får visa svaghet. Man får visa svaghet, men när man ber om hjälp får man ingen hjälp, man blir stjälpt, om och om igen. Jag vet, jag har provat och lärt mig. Som barn har jag litat på att vuxna ska hjälpa, har bett om hjälp och blivit sviken. Har blivit förminskad, förintad, förkastad. Att söka hjälp hos andra är att stå ensammare än någonsin.

Att be om hjälp finns inte som alternativ. Aldrig ber jag om hjälp.

Om jag kunde förstå vad som är fel, men jag förstår inte. Vet inte vad som fattas, vet inte om något fattas, vet inte om det finns hjälp att få, skulle aldrig, aldrig, aldrig be om hjälp även om jag visste. Så länge jag inte ber om hjälp finns en liten möjlighet att det ska ordna sig. Att det ska lossna, att jag ska komma över gränsen, att jag ska förstå.

Skulle jag be om hjälp skulle allt hopp vara ute. Allt skulle vara slut. Jag skulle vara ensam. Jag kan inte lita på någon annan.

Jag är ensam och hjälplös.