Det sitter en orm runt min midja.
Den är enkel.
Den skiter i.
Den skiter i allt.
Den älskar elden
Att leka med den,
Värmas utan den.
Sprida den.
Dansa i dess sken.
Bränna ner allt.
Allt denna världen står på.
Tills det bara finns aska.
Förstöra.
Den har brännt ner mycket.
Den kommer att bränna ner mer.
Den lämnar efter sig bara en sak:
Aska.
En gång hittade jag ett ägg i den
Som glänste
Pulserade
Jag tog upp den
Den värmde mina händer
Som slöts omkring den
Ur den kläcktes
En liten obetydlig fågel
Knappt större än min nagel
Jag lade den på min axel
Den hjälpte mig att måla
Den torkade mina tårar
Den gav mig hetta
Och jag födde den
Med mera aska
Och den växte
Sakta men säkert
I vingspann
Och i vår närhet
Till slut kunde den
Sträcka ut vingarna
Och lyfta mig
Från marken
Och hålla mig därifrån
I åtminstone några vingslag
Ormen var förtjust av den
Den var vacker
En eld som aldrig släcktes
Men i luften var ormen maktlös
En gång försökte han kväva fågeln
Och lyckades
Jag slet bort den
Den bet mig
Jag bet tillbaka
Vi höll på så ett tag
Men till slut
Slocknade fågelns vingar
Så vi alla föll på marken
Där ormen återigen kunde
Bränna ner landskap
Jag försökte mata fågeln
Med lite aska
Men när jag rörde vid den
Förvandlades den till aska
Oskiljbar från världen runtomkring
Jag grät
När mina tårar föll på askan
Började den glöda
Jag trodde knappt tro mina ögon
Jag såg den äta ut sig därifrån
Jag gömde den från ormen
Matade den med aska i smyg
Fågeln kunde växa
Och ta med mig på flygturer
Efter den gången
Undvek den ormen
Men lyckades inte alltid
Komma undan den
Nu visste fågeln dock bättre
Och kämpade mot reptilen
Med alla medel den hade
Och trots att den alltid blev skadad
Så segrade den
Och njöt av varje vingslag
Och den växte
Men det gjorde ormen också
Ibland fick den ena överhanden
Ibland den andra
Ibland kunde de samarbeta
De lärde sig att använda varandra.
Tillsammans är de ostoppbara.