Mina tre fastrar de kommer oförberedda, pockar och ser gammelfrökenviktiga på mitt odukade kaffebord. Det som står där framme vid fönstret.
Så blev det ofta nu som förr, men nu kom de på morgonsidan när jag ligger trött i min säng. Rummet luktar dy och jag tänker, har de tagit den båten nu igen. Högg inte far den till ved?
Budskapare kallas de, isen borde ligga still på bäcken, försökte jag säga men fick bara skratt till svar.
Går ni ut ur rummet så skall jag koka kaffe, ett försök jag gjorde för att dämpa min oro, för kokt förstår jag att det skall det vara.

Inte bli sur lilla du, lärde inte gammelmor att hövlighet tycker alla vi om, när vi tvingas till besök någon gång.
Baka en kaka sa hon som hette Tante Hanna, mitt recept du har. Vi kommer igen, Lina var hon med kråset och brosch på bröst. Log så vänligt, hälsningar från mor. Tänk vad trevligt att någongång träffas, det ändå är. Våren kommer nog snart, där som vi bor.

Kaffet jag kokte undrar ändå om de satt kvar, när jag uppför trappan skulle gå till sovrummet med frosttäckta fönsterrutor. Vad var frågan, den krävde ett svar, den som de gamla själslösa ville ställa. Detta kanske jag måste leta bland svaren de gav, när jag blir helt vaken och gryningen låter ljuset åter skratta mot den rimfrosttäckta rutan.

©Bosse 20 januari 2018.