En stund var jag nedstämd,
tidvis bitter
över saker som inte var huggna i berg.

Föränderligheten gnagde mig sömnlös,
vanmakten i att ingenting består.

Där hade jag svårt att njuta av stunden
eftersom alla skatter hölls i knuten näve
utan att någonsin betraktas,
få syre eller ljus.

Försöker förstå.
Att hastiga sommarregn
kan vara äkta.
Fåglar som flög förbi
kan ändå stanna kvar

Ibland har kanske skatten försvunnit
med ljuset och syret innan det ens träffat handflatan.
Är det så?

Säg mig att det finns mening.
Säg mig som vill förstå.