Samtidigt som duggregnet började falla fick Andur syn på den ensamma gestalten vid foten av marmortrappan som ledde upp till den enorma tornbyggnaden. Även om han inte hade förväntat sig någonting annat kunde han inte låta bli att känna sig illa till mods. Eradin var iförd en simpel tunika och knähöga läderstövlar. Över axlarna vilade en mörklila sammetsmantel som fladdrade lätt i blåsten. Andur drog sin egen mantel tätare omkring sig men sänkte huvan medan han gick över det öde torget. Ju närmare han kom desto tydligare kunde han se de välbekanta dragen i Eradins ansikte. Den ovårdade skäggstubben och de mörka ringarna under ögonen skvallrade om otaliga sena nätter över tjocka, uråldriga böcker. Andur motstod impulsen att dra fingrarna genom sitt eget kortväxta skägg som han gjort så många gånger förr. Han suckade tyst och rätade på ryggen medan han gick. Vissa saker var tydligen dömda att förbli desamma hur många år som än gick.
Trots att han enkelt hade kunnat gå förbi Eradin och fortsatt uppför den breda trappan stannade han upp några steg ifrån den andre mannen. En lång stund stod de endast och såg varandra i ögonen medan regndropparna slog mot kullerstenarna kring deras fötter. En spänd avvaktan utspelade sig medan de tyst vägde sina val för sig själva. Vad de än sa till varandra skulle antagligen ingenting förändras. Djupt inom sig visste Andur att det bästa vore om de inte sa någonting alls och han trodde nog att Eradin visste det också. Det hade dock upphört att vara ett alternativ så fort Eradin hade bestämt sig för att möta honom.
Till slut var det Eradin som bröt tystnaden.
"Varför är du här, Andur?"
Det var en fråga som han redan visste svaret på. Den drypande kylan i orden verkade nästan sänka temperaturen i luften mellan dem. Andur kunde redan känna ilskan stiga i bröstet. Han pressade ned den så gott han kunde och försökte att inte låta den höras när han svarade Eradin.
"Jag har ett ärende till rådet. Vill du vara så vänlig att låta mig komma förbi?"
Eradin låtsades att han inte hade hört den andra meningen. "Vad tror du att du kan åstadkomma?"
"Jag tänker se till att ditt arbete läggs ned."
"Hur hade du tänkt att det ska gå till?"
"Jag tänker berätta för dem vad det är du planerar. Om jag kan få dem att se vad du verkligen är så kommer de att stänga ned dig."
"Och vad är det jag är?"
Andur betraktade tyst Eradins ansikte. Varför hade det gått så här långt? Det var en fråga han hade ställt sig själv fler gånger än han kunde minnas. Knappt en dag hade gått sedan den där kvällen för fyra år sedan utan att han hade försökt förstå varför det hade slutat som det gjort. Han var inte ens helt säker på när det började eller vem av dem som egentligen bar skulden. Kanske var det bara en av dem, kanske båda två. Kanske var det ingen alls.
"Stig åt sidan, Eradin," sa han med så bestämd röst han vågade. "Jag har ett ärende, och du har ingen rätt att hindra mig."
"Vad är jag, Andur? Svara mig."
"Vi har inte längre någonting att säga till varandra. Stig åt sidan."
"Du har inte förändrats ett dugg. Du är fortfarande som du alltid har varit. Samma fega ynkrygg som inte törs säga vad han egentligen tycker, samma mask som inte vågar riskera någonting, samma-"
Andur tog ett steg förbi Eradin och började gå uppför trappan. Ilskan kokade sakta under skinnet på honom och det tog all viljestyrka han hade att inte vända sig om.
"Precis som alltid väljer du att fly," sa Eradin högt bakom hans rygg. "Din första instinkt när du stöter på ett problem har alltid varit att springa åt andra hållet!”
Andur knöt sina skälvande händer och fortsatte framåt. Det skulle inte tjäna någonting till att svara Eradin nu.
"Jag inbillade mig nog ändå att du skulle ha förbättrats under de senaste åren! Du sa att du skulle få rådet att se vad jag verkligen är. Du menade uppenbarligen någonting med det, så vänd dig om och säg det till mig! Vad är jag?"
Han bet sig i läppen. Att vända sig om skulle bara göra allt värre.
"Vad är jag, Andur? Berätta för mig vad jag är, din outhärdligt svaga-"
Alla fördämningar brast i samma ögonblick som han snodde runt.
"Du är en känslolös skitstövel, Eradin! Du är en arrogant översittare som tror att ditt intellekt ger dig rätten att bestämma över andra människor! Du är en kall, hänsynslös människa som inte bryr dig om vilka som får lida så länge du uppnår dina egna mål! Du är ett as och det jag ångrar mest av allt med att ha lärt känna dig är att det tog mig så många år att inse!"
Under ett fåtal sekunder tycktes världen ha stannat av. Regndropparna föll ljudlöst mot marken och det enda som hördes var Andurs egna andetag. Eradins ansikte var fryst i ett uttryck som såg ut som om all luft hade slagits ur honom. Ringarna under hans ögon var nästan svarta mot hans bleknade hud. För ett flyktigt ögonblick kände Andur ett rus inom sig innan det gick upp för honom vad han nyss hade gjort. Med en sjunkande känsla i magen vände han sig bort från Eradin. Han borde inte ha gjort det där. Orden som han yttrat hade vilat i hans hjärna i flera år och han hade lovat sig själv att de aldrig skulle få komma ut. Framför allt inte till Eradin själv.
Han kände det just som han skulle lyfta på foten för att fortsätta gå. Det var en känsla som han upplevt otaliga gånger förut. En stickande, spännande laddning i luften som man lärde sig att märka av när man utsattes för den tillräckligt ofta. Och just därför anade han vad som skulle hända bråkdelen av en sekund innan det hände.
"Eld!"
Han greppade tag i fållen av sin mantel och svingade upp den framför sig samtidigt som han snurrade runt. Eldslågorna studsade av det röda tyget och skingrade sig bland regnet. Med hjärtat i halsgropen sänkte han manteln och såg ned mot Eradin. Han stod med armen utsträckt och handflatan riktad mot honom. I hans stirrande ögon blixtrade ett våldsamt raseri. En blålila rök ringlade sig runt handen där elden nyss hade frammanats.
Trots att han visste vad som hade hänt kunde Andur inte förstå det. När han hade fått höra att Eradin efter alla dessa år faktiskt arbetade i huvudstaden hade han först inte trott att det var sant. Han hade tvekat i flera dagar innan han bestämt sig för att söka upp rådet. Om och om igen hade han försökt förutse de olika resultat som det skulle kunna leda till. Det enda som hade stått klart var att han skulle ställas öga mot öga med Eradin. Det faktumet hade varit oundvikligt. Men varje gång han hade försökt föreställa sig hur deras möte skulle fortlöpa hade alla möjliga alternativ blandats samman i en enda suddig röra. Det fanns så mycket som skulle kunna sägas, så många känslor som skulle kunna yttras och så många reaktioner de skulle kunna frambringa. När han till slut hade bestämt sig för att fara trodde han att han hade förutsett det värsta. Men inte en enda gång hade han förutsett det här. Inte i sin vildaste fantasi hade han någonsin trott att Eradin skulle attackera honom med dödlig magi.
Den magiska laddningen steg ännu en gång när Eradins handflata på nytt flammade upp i en indigofärgad glöd. Andur drogs tillbaka till nuet och svepte återigen manteln omkring sig samtidigt som Eradins röst skar genom luften.
"Eld!"
Mantelns invävda magi slöt sig om Andur och lyfte hans kropp från trappan. Under en sekund upphörde han att existera innan han återigen tog form på kullerstenstorget bakom Eradin. I samma stund träffade lågorna trappsteget där han nyss hade stått med sådan kraft att de slog upp ett stort hål i marmorn.
Eradin rörde först huvudet hastigt åt höger och vänster innan han snodde runt och hittade Andur med blicken. Det raseri som nyss hade synts i hans ögon verkade ha lagt sig en aning och hans ansiktsuttryck var nu en blandning av ilska, förvåning och beundran.
"Teleportering i manteln?" sa han och synade Andur. "Jag måste säga att jag är imponerad, men du kan inte ha mycket längre räckvidd än så."
"Vad håller du på med, Eradin?" frågade Andur medan hjärtat bultade mot revbenen. "Det där var dödlig magi! Du kan inte-"
"Kan jag inte?" avbröt Eradin. "Det är det du aldrig har förstått, Andur. Man kan allt om man bara försöker!"
"M... men... varför...?"
"Du sa själv att det tog dig flera år att inse vem jag verkligen var." Eradin talade med en hård, kylig röst. "Det fick mig att inse detsamma om dig. Jag förstår nu att du aldrig har varit mer än en kedja runt min hals. Vad vi än må ha känt för varandra i det förflutna så var det inte mer än infantilt nonsens. Jag vet nu mer säkert än någonsin att jag gjorde rätt val för fyra år sedan. Mitt enda fel var att jag inte slutförde det ordentligt, men det tänker jag korrigera nu."
Sakta höjde han handflatan mot Andur. Den glödde med ett svagt, ljusblått sken.
"Innerst inne visste vi båda att det här skulle hända."
"Eradin, jag ber dig... snälla, gör det inte..."
De påsiga ögonen stirrade in i Andurs med en kall beslutsamhet. "Jag har gjort mitt val. Is!"
Vattnet i skålen verkade plötsligt levande. I några sekunder skvalpade det runt som om det letade efter någonstans att ta vägen innan det höjde sig genom luften och frös fast i en vacker spiralform. Barnen i rummet drog förundrade efter andan.
"Den som kontrollerar elementets form kontrollerar även dess rörelser," sa instruktören och såg ut över sina elever. "Nu förväntar jag mig inte att ni ska kunna efterlikna det jag nyss gjorde. Idag nöjer vi oss endast med att frysa vattnet. Pa-"
Hon avbröts av en hand som sköt upp över elevernas huvuden och ivrigt rörde sig fram och tillbaka. Andur sträckte på nacken men kunde inte se vem den tillhörde.
"Ja?" Instruktören var synligt irriterad över att ha blivit avbruten.
Handen sänktes och en pojkröst hördes genom salen. "Jag har sett magiker skapa is ur ingenting, utan något vatten! När får vi lära oss det?"
"Att frammana ett element är väldigt annorlunda från att kontrollera ett redan existerande och är ingenting för lärlingar av er nivå," svarade instruktören med torr röst. "Det får du vänta med i några år, är jag rädd. Nu vill jag att ni parar ihop er två och två och börjar öva med vattnet i skålarna på borden bakom er. Sätt igång!"
Ett efter ett bildades paren av eleverna som tittat på instruktörens uppvisning. Andur kände genast hur han som vanligt inte riktigt hann med i de andra barnens tempo. Varje gång han försökte fråga någon om de skulle arbeta tillsammans pratade han så tyst att han knappt hördes och till sist gick den andra eleven iväg med någon annan. Han hade börjat ge upp hoppet när en högljudd röst bakom hans rygg fick honom att hoppa till.
"Hej! Har du ingen att öva med?"
Andur kände igen rösten. Den tillhörde eleven som hade avbrutit instruktören. Han vände sig om och möttes av en pojke med rufsigt hår och djupa smilgropar. Det breda leendet som prydde ansiktet saknade en framtand.
"Vill du öva tillsammans med mig?" frågade pojken glatt.
Andur hann knappt nicka innan han blev meddragen till ett av borden där vattenskålarna väntade på dem. Pojken satte genast igång med att försöka frysa vattnet till is, utan någon vidare framgång. När han för femte gången uttalat besvärjelsen och frenetiskt viftade med handen över skålen tittade han upp på Andur.
"Vad heter du, förresten?"
Det tog Andur några sekunder att få fram orden ordentligt. "Jag heter Andur."
Pojken sprack upp i ett nytt leende. "Trevligt att träffas, Andur! Jag heter Eradin!"
Andur tog flämtande några steg bakåt och gned sig om axeln. Han hade med nöd och näppe lyckats avleda Eradins besvärjelse från att träffa honom rakt i hjärtat. Marken låg täckt av den magiska isen och axeln bultade dovt under Andurs fingrar.
"Du gjorde ett misstag i att komma hit," sa Eradin med den glödande handflatan fortfarande riktad mot Andur. "Om du bara hade hållit dig härifrån så hade det här aldrig behövt hända."
"Eradin, snälla, sluta!" flämtade Andur. "Jag kom inte hit för att slåss mot dig!"
Eradin gav ifrån sig en ljudlig fnysning. "Inte det? Du kom hit för att föra mig inför rådet. För att få mitt arbete nedstängt. Hur ska jag annars ta det om inte som en krigsförklaring?"
"Lyssna på dig själv, Eradin! Hör du inte hur du låter?"
"Jag hör mig själv ordentligt för första gången på länge. Jag visste att det fanns någonting oavslutat mellan oss. Det var inte förrän du kom hit och så tydligt redogjorde för vår relation som jag insåg just hur oavslutat det faktiskt var."
"Eradin, om du verkligen vill klara upp det så kan vi sätta oss ned och prata om-"
Eradin skrattade. "Jaså, nu passar det att prata? För fyra år sedan fanns det tydligen ingenting att diskutera, men nu när du står med ryggen mot väggen låter det annorlunda! Jag är rädd för att du redan har förbrukat din chans att säga vad det än är du vill få sagt."
Andur hann inte svara innan glöden i Eradins hand ännu en gång bytte färg. Han släppte taget om sin axel och förberedde sig på att avleda den magi som snart skulle frammanas. Det ljusblå skenet växlade till ett skarpt, vitt ljus som stadigt växte i styrka. I samma stund som han blev tvungen att kisa förstod han att vad för sorts besvärjelse det var. Innan han hann stänga ögonen hörde han Eradins röst bakom skenet.
"Ljus!"
"Förlåt! Förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! Är du okej!?"
Eradin stönade och gnuggade sig i ögonen. Han hade tippat baklänges i stolen och slagit i det hårda stengolvet. I fallet hade han vält omkull bläckhornet och stänkt bläck över alla de pergamentrullar som låg utspridda på bordet.
"Eradin? Eradin, prata med mig, hur gick det? Jag är så ledsen, förlåt mig!"
Andur satte sig på huk och rörde försiktigt vid Eradins axel. Eradins muskler spändes för ett ögonblick innan de slappnade av igen. Han låg stilla i några sekunder med händerna för ögonen medan han försökte lugna ned sin andning. Till slut sänkte han händerna och öppnade försiktigt ögonen.
"Hur mår du?" frågade Andur oroligt.
Eradin blinkade några gånger. "Jag kan inte se."
"V-va!?"
"Jag kan inte se. Jag tror att jag är blind. Du har gjort mig blind."
Andur blev alldeles kall. "Nej... nej, nej, nej, du kan inte vara blind, du får inte vara-"
"Andur." Eradin vände blicken mot honom och kisade. "Jag skämtar bara. Jag är inte blind.”
"V... verkligen?"
"Verkligen. Det är ljust, men jag ser fint. Ge mig någon minut bara."
"Idiot!" skrek Andur och slog till Eradins axel. "Varför sa du att du var blind då?"
Eradin ryckte till vid slaget och flinade. "Nu måste jag också be om ursäkt, alltså är vi kvitt.”
Andur gav ifrån sig en djup suck och satte sig ned på golvet. Eradin riktade blicken mot taket och en stund var de tysta.
"Det gjorde faktiskt rätt så ont," sa Eradin till sist. "Du har smygtränat, eller hur?"
"Bara lite," sa Andur och tittade ned i golvet. "Jag tog med mig en bok från biblioteket."
"Men idag på lektionen verkade det ju som om du knappt kunde någonting."
"Det var bara för att jag höll igen."
"Varför det?"
Andur ryckte på axlarna. "Jag ville inte sticka ut."
"Andur, se på mig."
Han lyfte långsamt blicken och såg på Eradin som återigen hade vänt huvudet mot honom.
"Jag vet att du inte vill sticka ut," sa Eradin, "men det behöver inte betyda att du gör dig själv sämre än du är. De allra flesta skulle vara imponerade över hur mycket du kan när du verkligen försöker, så var inte rädd för att visa världen vad du har. Och om någon säger någonting annat så håller jag fast dem medan du gör om det du nyss gjorde mot mig, så låter det nog annorlunda sedan. Okej?"
Andur log svagt. "Okej."
"Bra. Ta och hjälp mig upp nu."
Andur ställde sig upp och tog tag i Eradins hand för att dra upp honom. När Eradin kom upp på fötter och såg de förstöra pergamenten på bordet gav han ifrån sig ett kort skratt.
"Inte en chans att vi hinner göra om det här tills imorgon."
Andur hade ingen aning om var han befann sig. Det enda som sa honom vad som var upp och ned var att han kunde känna marken under sina fötter. Resten av omgivningen hade upplösts i ett förblindade sken och det enda som hördes var ljudet av konstant strömmande magi. Varje gång en ny besvärjelse slog emot hans uppsatta barriär sändes kraftiga vibrationer genom hans armar. Han ville ingenting hellre än att gnugga sina värkande ögon men det skulle innebära att sänka den magiska skölden.
"Förr eller senare kommer jag igenom," skrek Eradin mellan besvärjelserna. "Du kan inte hålla uppe en sköldbesvärjelse för evigt!"
"Jag... vill... inte slåss..." stönade Andur genom sammanbitna tänder. Konturerna av omgivningen började sakta men säkert bli urskiljbara allt eftersom ljuset avtog.
"Du har inte något val!" En ny våg av magi skakade skölden. "För en gångs skull finns det inte några andra alternativ!"
Andurs armar skakade och en skarp smärta skar i hans fingrar. Han skulle inte kunna hålla ut mycket längre till. "Det finns... alltid... alternativ..."
"Nej!" Eradins röst höjdes ytterligare. "Inte den här gången! Den här gången slutar det bara på ett sätt! Sa jag inte åt dig att det här skulle hända? Sa jag inte åt dig att det skulle komma en dag då du inte längre kunde fly? Var..."
Smärtan spreds genom Andurs armar. Skölden hotade att rasa när som helst.
"...det inte..."
Skimrande ljusfläckar dansade i hans synfält. Om han bara kunde stå ut lite till...
"...det..."
Fläckarna blev allt färre. Han blinkade förtvivlat för att de skulle försvinna. Han kunde känna sprickorna i magin. Bara lite till...
"...jag sa?!"
Skölden föll som splittrat glas samtidigt som tryckvågen slungade honom baklänges. Hjälplöst famlade han efter någonting att greppa tag i utan att finna någonting annat än luft. Alla besvärjelser han någonsin hade lärt sig fladdrade genom huvudet utan att ge någonting som kunde hjälpa honom. Just som han började undra hur länge han skulle falla slog huvudet ned i kullerstenen.
En kort stund var allting svart. Det enda som existerade var den förlamande smärta som högg i vartenda hörn av hans kropp. Sedan luckrades mörkret upp och han befann sig på nytt i regnet med ansiktet ned mot marken. Med ett smärtfyllt jämmer lyckades han ta sig upp på ena armbågen. Varmt blod rann nedför pannan och tvingade honom att stänga ett av ögonen. I samma ögonblick fick han syn på läderstövlarna framför sig. Han lyfte mödosamt på huvudet och såg upp mot Eradin.
"Snälla..." viskade han bedjande.
Eradin riktade återigen handflatan mot honom utan ett ord. Plötsligt slogs han av allting på en enda gång. Eradin tänkte verkligen döda honom. Han hade bestämt sig och det fanns ingenting Andur kunde säga för att få honom att ändra sig. Tankarna flög om varandra i Andurs hjärna medan han desperat försökte röra sin värkande kropp. Det var över. Om han inte gjorde någonting så var allt över.
Eradin såg ned på honom. "Jag varnade dig."
I samma stund som Eradins magi skiftade färg väcktes ett minne till liv i Andurs hjärna. Innan han hann tveka lät han magin flöda ut i handen som stödde sig mot marken under honom.
"Rämna!"
Ekot studsade genom skogen och en flock fåglar lyfte förskräckt från en av trädkronorna. Andurs mage knöt sig och han stannade försiktigt upp. Det var inte rädsla som fick honom att tveka utan snarare oro, eller kanske rättare sagt skam. Impulsen att vända om slog emot honom precis som den hade gjort var och varannan meter sedan han gått in i skogen. Han tryckte undan den, tog ett djupt andetag och rundade det sista trädet.
Det första som fångade hans uppmärksamhet var de otaliga sprickor som löpte längs med sidan av det stora klippblocket. En del av dem var endast små, ytliga skråmor medan andra var djupa och knaggliga. Luften var fylld av kvardröjande magisk energi och vid klippblockets fot stegade Eradin fram och tillbaka med blicken fäst i marken. När han hörde fotstegen i gräset stannade han till och såg upp. Hans ögon var rödsprängda och kinderna var våta.
"Vad vill du?" fräste han och vände blicken nedåt igen.
Andur svalde. "Jag... ville bara se om du var okej..."
"Såklart jag är okej," sa Eradin med en drypande sarkasm i rösten. "Skulle inte du vara okej om du var i mitt ställe?"
Andur bet sig i läppen och blinkade hastigt ett par gånger för att få bort tårarna som redan började formas i hans ögon. "Det... det var inte rätt av dem att göra som de gjorde. Att gå på dig alla på en gång. Det var fegt."
Eradin fnös. "Som om det spelar någon roll. Jag är inte rädd för dem.”
"Men det var ändå fel. Och..." Andur tog ett djupt andetag. "Det var fel av mig att springa därifrån."
Eradin lyfte på huvudet och såg bittert på Andur. "Ja, det var det."
"Jag borde ha stannat kvar och hjälpt dig."
"Ja, det borde du."
"...Förlåt."
En tystnad la sig mellan dem medan Eradin synade Andur. Det enda som hördes var några småstenar som lossnade och tumlade ned från en av sprickorna i klippblocket. Andur koncentrerade sig så hårt han kunde på att hindra tårarna. Han hade ingen rätt att gråta i den här situationen. Till sist skiftade Eradins ansiktsuttryck från ilska till en trött sorgsenhet.
"Varför sprang du?"
Andur vred besvärat på sig. "Jag... jag var rädd."
"Tillräckligt rädd för att lämna mig ensam?"
Tårarna gjorde Andurs blick alldeles suddig och han fick anstränga sig för att hålla rösten stadig. "...Ja."
Eradin suckade djupt. "Det kan inte fortsätta så här, Andur. Du kan inte fortsätta att springa från konflikter. Den här gången var det jag. Vad händer om det är du nästa gång? Ska du springa då också? Och om det händer igen? Du kan inte springa hur länge som helst. En dag kommer du att stå inför en konflikt som du inte kan fly ifrån. Den dagen kommer ditt enda alternativ vara att slåss."
Utan att Andur kunde hjälpa det började tårarna att falla. De rann nedför hans kinder samtidigt som skuldkänslorna och ångern sköljde över honom. I det ögonblicket hatade han sig själv. Han hatade sin feghet. Han hatade sin rädsla. Han hatade att han inte hade kunnat stå upp för den som betydde mest för honom i hela världen.
"F... förlåt mig," lyckades han få fram mellan snyftningarna.
Eradin stod stilla en kort stund utan att säga någonting. Sedan gick han snabbt fram och omfamnade Andur. Andur begravde ansiktet i sin väns axel medan tårarna fortsatte att flöda.
"Förlåt mig," snyftade han ännu en gång.
Eradins kram hårdnade. Andur hörde mellan sina egna snyftningar att han också grät.
Kullerstenarna sprack med ett öronbedövande knaster. Eradin hade fallit baklänges när marken börjat skälva och hasade sig nu bakåt för allt han var värd samtidigt som stenarna vid hans fötter gav vika och föll ned i den växande klyftan. Magin strömmade från Andurs fingrar ut i marken medan han använde all sin viljestyrka för att knuffa isär de två torghalvorna. Blodet rann ned i hans ögon och smärtan i musklerna tilltog ju längre han höll igång besvärjelsen. Klyftan framför honom blev allt bredare i takt med att smärtan växte och när han till sist avbröt magiflödet skildes han från Eradin av en djup, gapande ravin.
Med svettig och ömmande kropp lät han musklerna slappna av och la pannan mot marken. De kalla stenarna svalkade hans hud och regndropparna slog mjukt mot nacken. Blodflödet från huvudet saktade ned allt medan pulsen sjönk och en lättnadskänsla började gro i hans bröst. Han slöt ögonen och tog djupa, långsamma andetag av kvällsluften.
"Imponerande. Jag finner verkligen inga andra ord när det gäller att beskriva dina magiska förmågor. Ända sedan vi var små har jag varit ständigt imponerad över vad du kan åstadkomma.”
En svag ilning gick genom Andurs kropp. Eradins röst ljöd klart och tydligt från andra sidan av ravinen. Han talade lugnt med vad som lät som uppriktig beundran i rösten.
"Vet du," fortsatte han, "under en lång period i mitt liv trodde jag verkligen att vi hade träffats av en anledning. Kalla det ödet, gudomlig ledsagning eller vad du vill, men jag kände på mig att våra vägar hade korsats på grund av någonting mycket större än bara vänskap. Inte i början, förstås. Det var bara en nyck från min sida att prata med dig dig den dagen vi träffades. Men ju äldre vi blev, ju större förståelse jag fick för världen, desto mer insåg jag vad vi skulle kunna uträtta tillsammans. Med mina ambitioner, din naturliga begåvning och vårt gemensamma hårda arbete verkade alla framtida hinder så löjligt små. Jag såg det framför mig. Det kunde ha varit storslaget."
Andur lyssnade utan att varken röra sig eller öppna ögonen. Det lät som om Eradin gick fram och tillbaka längs med klyftan medan han talade och hans röst fylldes av allt mer iver och intensitet ju längre han höll på.
"Nya besvärjelser, reformeringar av förlegade principer, upptäckter som skulle förändra själva fundamenten av hur vi förstår magi! Jag såg allt det framför mig! Jag drömde om bedrifterna som skulle begås av Andur och Eradin, den mest begåvade magikerduon genom tiderna!" Han gjorde en lång paus. "Tänk... tänk om jag tidigare hade förstått hur långt din ryggradslöshet sträckte sig. Hur veka ambitioner du egentligen hade. Hur lite du var villig att satsa. Om jag bara inte hade räknat med dig, tänk så mycket jag redan skulle ha hunnit med. Föreställ dig den värld vi kunde ha levt i idag om jag bara hade insett att du är den sortens person som aldrig slåss för någonting. Varken för dig själv eller ens för någonting större.”
Andur knöt händerna och bet ihop käkarna. Lättnaden hade börjat ersättas av samma ilska som han känt innan Eradin hade attackerat honom. Den vällde upp inom honom och fyllde hans sinne med allt mörkare tankar ju mer Eradin pratade.
"Till och med nu," sa Eradin med allt högre röst. "Till och med nu har du varken tillräckligt med mod eller vett att slåss. Jag anfaller dig med dödlig magi, med det tydliga ändamålet att röja dig ur vägen, och vad svarar du med? Teleportering, skyddsbesvärjelser, meningslösa vädjanden om att jag ska sluta. Rämningen var det närmaste du kommit till en faktisk motattack och inte ens den använde du ordentligt. Hade du bara öppnat den här ravinen rakt under mina fötter fanns det en god chans att jag inte skulle ha hunnit reagera i tid. Du kunde ha besegrat mig. Istället blev den ingenting mer än ännu en patetisk fördröjningstaktik, ännu ett ynkligt försök att fly."
"Jag har inte flytt."
Det uppstod en plötslig tystnad från andra sidan av ravinen. Eradin verkade inte ha räknat med att få ett svar.
"Ursäkta?" sa han till slut.
"Jag sa..." Andur kravlade mödosamt upp från sin liggande ställning och satte sig på marken med benen i kors. "...att jag inte alls har flytt."
Han talade så tydligt och behärskat han kunde. Han ville inte höja rösten för mycket med risken att ilskan ännu en gång skulle få honom att säga någonting som han senare skulle ångra. Eradin stirrade på honom med en förbryllad min. Även på det här avståndet syntes de mörka ringarna under hans ögon tydligt.
"Du har inte flytt?" upprepade han misstroget.
"Det stämmer."
"Och vad, i så fall, är det då du tror att du har gjort?"
"Jag har avgjort den här duellen."
Eradin brast ut i ett både undrande och hånfullt skratt. "Avgjort duellen? Du har inte använt en enda besvärjelse mot mig! Du har inte gjort någonting annat än att försöka fly!"
"Titta bakom dig, Eradin."
Eradin vände sig sakta om och såg upp mot tornbyggnaden. Flera av de fönster som tidigare hade varit mörklagda var nu upplysta och innanför glasen skymtades skuggor.
"Om några minuter kommer alla rådsmedlemmar inuti tornet ned för den där trappan," sa Andur när Eradin vände sig mot honom igen. "De kommer att se efterverkningarna av en duell, hindra oss båda från att fortsätta och fråga ut oss om vad som orsakade det här. Du har inget sätt att ta dig över klyftan innan de anländer. Jag avleder enkelt alla besvärjelser på det här avståndet. Som du själv sa så hade jag mycket väl kunnat döda dig med min rämningsbesvärjelse. Istället valde jag att göra det här. Jag tänker inte slåss mot dig, Eradin, och jag har inte heller flytt. Duellen är avgjord."
Eradins ögon smalnade. "Så istället för att avsluta det här själv väntar du på att någon annan kommer och gör det åt dig. Du har rätt, du har inte flytt. Jag tar tillbaka vad jag har sagt. Du är en ännu större ynkrygg än jag trodde."
Ilskan tjöt inom Andur. "Bara acceptera ditt nederlag," morrade han sammanbitet.
Eradin tystnade med ett förargat uttryck i ansiktet. Hans blick skiftade ett par gånger mellan Andur och tornet. Så plötsligt sprack han upp i ett leende.
"Jag säger då det, Andur. Jag underskattade dig. Jag var väl medveten om vilken kraftfull magiker du är, men du har tydligen blivit något av en strateg de senaste åren. Du är fullständigt korrekt i din analys. Inga av mina dödliga besvärjelser har tillräcklig räckvidd för att hota dig nu. Jag har ingen tjusig teleportering i manteln som du och även om jag hade det så är det tveksamt om jag skulle nå dig."
Andur höll blicken fäst på Eradin medan han pratade. Han tyckte inte om den plötsligt bekymmerslösa tonen i hans röst.
"Jag har inga problem med att erkänna att du är bättre än jag," fortsatte Eradin. "Det har jag aldrig haft. Eller, rättare sagt, jag har inga problem med att erkänna att du har mer naturlig begåvning än jag. Magi kommer helt enkelt lättare till dig. Men som jag har påpekat så många gånger för dig vid det här laget; begåvning är inte allt. Vem som helst kan nå vilken höjd som helst, bara hen försöker. Jag har nått så här långt tack vare ambition och hårt arbete. Med våra personliga fallenheter skulle vi ha kunnat åstadkomma så mycket tillsammans, men när det stod klart för mig att du inte var att räkna med så insåg jag även att jag inte behövde dig. Allt jag behövde var att träna och studera tills min magi kunde mäta sig med din. Och det betydde att träna all min magi. Du har rätt, jag når dig inte med några dödliga besvärjelser härifrån. Men om jag inte når dig..."
Andur stelnade till när Eradin höjde handen. Vad planerade han? Det borde inte finnas någonting han kunde göra på det här avståndet.
"...så får jag se till att du kommer närmare."
När Andur förstod var det redan för sent. Någonstans inuti honom vaknade en främmande kraft till liv. Den tog tag i hans kropp och började genast släpa honom mot avgrunden. Nej, inte mot avgrunden. Mot Eradin. I samma ögonblick som han lyfte från marken uttalade Eradin högt besvärjelsen.
"Hit!"
Boken vickade sig lös från sin plats i bokhyllan och flög i en båge genom rummet. Andur hann precis luta sig bakåt för att undvika att få den tunga luntan i huvudet. Eradin fångade upp den i sin utsträcka hand och smällde ned den på skrivbordet så att bläckhornen klirrade. Han öppnade pärmarna och började genast att röra fingret fram och tillbaka över sidorna medan han läste.
"Ursäkta," sa han utan att lyfta blicken från boken. "Jag såg inte att du kom in."
Andur svarade inte utan betraktade Eradin och skrivbordet han satt vid. Pergamentrullar och bläckhorn täckte nästan all yta på bordet och på golvet runt Eradins stol stod höga travar av böcker. Eradin själv såg nästan lika ovårdad ut som en del av de gamla böckerna. Hans hår var rufsigt och på hakan växte ett fjunigt tonårsskägg. Andur kände med fingrarna över sin egen haka. Han själv hade ännu inte fått någon skäggväxt alls.
"Hur går det?" frågade han till slut när han började känna sig generad över att stå och se på medan Eradin läste.
"Jodå, det går framåt," sa Eradin och bläddrade till ett uppslag längre fram i boken.
"Vad är det du skriver nu?"
"En uppsats om elementmagi under första tidsåldern, en om invävda besvärjelser i klädesplagg och ett brev till rådet i huvudstaden."
Andur blinkade frågande. "Vilket av dem?"
"Alla tre." Eradin vek upp en av bokens pärmar och antecknade någonting på pergamentet under den.
Andur tystnade igen och synade sin vän. Eradin fortsatte att alternera mellan att läsa och skriva utan att verka bry sig om Andurs närvaro. Vid det här laget hade visserligen båda två sedan länge vant sig vid att den andre befann sig i rummet medan de studerade.
"Är det..." började Andur försiktigt efter en stund, "Är det verkligen så bra att göra alla tre samtidigt?"
"Uppsatserna måste lämnas in ikväll och jag vill få iväg det här brevet imorgon," svarade Eradin med en axelryckning.
"Ikväll?" sa Andur förvånat. "Varför har du två uppsatser som ska in samma dag?"
"En av dem skulle egentligen ha varit klar igår men jag lyckades få inlämningsdagen uppskjuten."
"Sedan när blir du inte klar med uppgifter i tid?"
Eradin viftade avfärdande med handen. "Det var ett dumt misstag. Jag trodde att jag skulle hinna med båda den och en till uppsats igår men den första tog längre tid än jag hade räknat med."
"En ti... skrev du två igår också?!"
"Nej, lyssnade du inte? Jag hann bara med en av dem och var tvungen att skjuta upp den andra till idag. Så ikväll måste jag bli klar med både dagens och den återstående från igår."
Eradin slog ihop boken och placerade den ovanpå en av staplarna på golvet. När han vände sig tillbaka mot skrivbordet mötte han Andurs blick för första gången sedan han kommit in i rummet. Han stannade upp i sin rörelse och la ifrån sig skrivfjädern.
"Har inte du någonting att skriva på?" frågade han.
Andur tvekade. "Jag blev klar med allt mitt arbete för två dagar sedan."
"Jaha," sa Eradin kort. "Kunde du inte bli tilldelad mer?"
"Jag... jag har inte frågat efter mer."
Eradin gav ifrån sig ett hummande ljud som Andur inte kunde tyda. Nu när han äntligen kunde se Eradins ansikte ordentligt märkte han att Eradins ögon var alldeles utmattade.
"...när sov du egentligen senast?"
Eradin verkade fundera en stund. "Någon gång igår, tror jag? Jag kan ärligt talat inte säga det helt säkert just nu."
"Eradin, du... du kan inte ta på dig så mycket arbete att du inte hinner sova!"
"Det är kanske inte så optimalt just nu, men jag klarar det. Det här tar bara några timmar till, sedan kan jag vila ut ordentligt. Jag är skyldig mig själv det här, Andur. Om jag ska ha några ordentliga chanser i framtiden måste jag börja arbeta för dem redan nu. Det är min och allas plikt att bli de bästa magikerna vi kan vara. Ju mer vi gör nu, desto mer verklig nytta kan vi göra sedan. Då är lite förlorad sömn inte ett särskilt stort pris att betala."
Andur öppnade munnen men stängde den sedan utan att säga någonting. Han hade oroat sig för att någonting i den här stilen skulle vara på gång men det här var mycket värre än han hade förväntat sig. Eradin plockade upp skrivfjädern med en obekymrad min och doppade den i bläckhornet.
"Ville du något särskilt, förresten?" frågade han.
Andur bet sig i insidan av läppen. "Jag ville bara... jag tänkte att det var ett tag sedan vi sågs sist..."
"Ja, jag vet. Förlåt. Men du ser ju varför."
"Ja, jo, det gör jag. Jag hade tänkt fråga om du ville följa med ut, men..."
"Tack, men jag hinner inte. Jag måste bli klar ikväll."
"Ja, jag förstår."
Det uppstod ännu en kort tystnad medan de såg på varandra. Andur kände att han borde säga någonting mer.
"Någonting annat?" frågade Eradin och lyfte fjädern ur bläckhornet.
Andur tvekade. Någonting. Vad som helst. Men allt han kunde komma på kändes meningslöst.
"Nej," sa han och vände sig mot dörren. "Jag ska låta dig arbeta ifred. Lycka till."
"Tack. Vi hinner umgås när jag är klar med detta och har sovit, jag lovar."
Andur började röra sig ut ur rummet. Bakom sig kunde han höra krafsandet av fjädern mot pergamentet.
Ravinen gapade hotfullt under Andurs fötter när han drogs genom luften. Ju närmare Eradin han kom desto tydligare kunde han se den ansträngda koncentrationen i hans ansikte. Att förflytta en människa med den här sortens magi var ingen enkel uppgift. Andur kunde inte låta bli att undra över hur många nätters sömn Eradin hade missat för att bli kapabel att göra det. Samtidigt försökte han fundera ut ett sätt att ta sig loss ur besvärjelsen. Om han lät sig själv bli dragen rakt in i Eradins grepp var han så gott som död. Han famlade efter sin mantel och fick tag i en av flikarna just som han befann sig över fast mark igen. Han svepte med tyget framför sig för att utlösa teleporteringsmagin och kände genast hur de olika magiströmmarna korsades och slog ut varandra. Andur föll till marken och Eradins ögon vidgades i förvåning innan han blev tvungen att hoppa bakåt för att inte få honom över sig.
I samma stund som hans fötter tog mark fylldes hans synfält av lågorna som kom störtande mot honom. Han lyckades fånga upp dem och slungade dem med all sin kraft åt sidan. Elden löstes upp i luften och han stod återigen öga mot öga med Eradin. Ett par sekunder flöt förbi utan att någon av dem rörde sig. Andur la märke till att Eradin andades nästan lika tungt som han själv. Hans egen kropp var mer tilltygad men Eradin hade förbrukat mer magisk energi.
Eradin höjde sin hand. "Slåss," sa ha kort mellan andetagen.
Andur spände musklerna i väntan på den kommande magin. Varför? "Nej."
Fler lågor sköt mot honom. Han tog ett steg åt höger samtidigt som han avledde magin mot sin vänstra sida.
"Du har inget val," sa Eradin med svetten glänsande i pannan. "Slåss!"
En förbittring steg inom Andur. Varför skedde det här? "Nej."
Han lyckades i sista stund rädda sitt ansikte från att svedas av elden.
"Du börjar få slut på krafter." Eradin höll blicken stadigt fäst på honom. "Du kan inte avleda mina besvärjelser mycket längre till och sätter du upp en sköld så krossar jag den och du faller ned i ravinen. Slåss!"
Ju mer utmattad Andur blev, desto intensivare brände ilskan i hans kropp. Varför befann han sig i en duell med sin äldsta vän? "Nej."
Lågorna tryckte honom bakåt innan han förmådde att skingra dem.
"Det här är mina sista ord till dig, Andur. Slåss eller dö."
Varje minne som blixtrade förbi i hans hjärna förde med sig ett tjockt, svärtande hat. Varför var det de här känslorna han kände inför Eradin? "...Nej."
Flammorna slog emot honom som en vägg. De brände skinnet i hans handflator och pressade honom mot kanten av ravinen. Musklerna i hans kropp värkte medan luften omkring honom fylldes av en glödande hetta. Och ändå kände han knappt någonting av det. Allt han kände var den vrede som steg i styrka varje gång han såg Eradins ansikte framför sig. Den spred sig som en energi genom hela hans kropp och i det ögonblicket kände han hur magin flödade ut i hans händer. Elden blev hans egen och med en kraftansträngning sköt han den ifrån sig, tillbaka mot Eradin.
"Återkasta!"
Det svävande ljusklotet stannade upp vid Andurs kupade vänsterhand, glimmade till och for sedan tillbaka till högerhanden. Där stannade det upp igen, roterade en stund på stället och satte därefter fart mot vänsterhanden. Så fortsatte det, fram och tillbaka. Barnen som trängdes runt Andur där han satt i gräset skrattade medan de följde klotet med blicken. Han studsade besvärjelsen mellan sina händer ett par gånger till innan han slutligen skickade upp klotet mot himlen. Det flög högt över barnens huvud och exploderade sedan i dussintals sprakande, regnbågsfärgade gnistor. Barnen ropade exalterat och pekade på färgerna som spred ut sig i luften. Några av dem sträckte upp händerna och försökte fånga upp magin när den sakta dalade till marken igen.
En av flickorna drog ivrigt i Andurs mantel. "En gång till! En gång till!"
De andra barnen vände sig mot honom igen och stämde in i flickans vädjan. Andur kunde inte låta bli att le. Det fanns någonting värmande i att se de allra yngsta elevernas fascination och beundran för alla olika sorters magi. Han mindes när han själv hade börjat som magikerlärling och hur mycket han hade sett upp till de äldre eleverna på akademin.
"Okej, okej," skrattade han när fler och fler barn började rycka i hans kläder. "Jag gör det en gång till!"
En tystnad föll över barnklungan när Andurs hand lyste upp i ett svagt, ljusgrönt sken. "Titta noga nu," sa Andur till barnen. "Om ni är riktigt uppmärksamma kan ni se att-"
Någonting tungt slog i sidan av hans huvud och för ett kort ögonblick snurrade omgivningen runt i hans synfält. Barnen flämtade till och ryggade förskräckt tillbaka. Andur lyfte handen till huvudet och gned sig över tinningen. Han kunde känna en bula under håret. Undrande och irriterad såg han sig omkring och fick syn på en lång person som rörde sig bort från honom. Runt hen svävade flera tjocka böcker, en del av dem i höjd med Andurs huvud. Han skulle precis vända bort blicken och muttra en svordom när han plötsligt insåg att han kände igen personen.
"Eradin?" sa han frågande och reste sig upp från gräset.
Eradin fortsatte att gå som om han inte hade hört honom. Andur tog några snabba steg efter honom och la en hand på hans axel. "Eradin!"
Eradin stannade och tittade bort från den uppslagna bok som svävade framför hans ansikte. "Åh, Andur. Jag såg dig inte."
"Nej, jag märkte det," sa Andur och gned sin bula. "Hur är det med dig?"
"Mycket att göra, upptagen med viktigt arbete..." Eradin kastade en blick på barnen bakom Andur. "...och det är du också, ser jag."
Andur rynkade smått på ögonbrynen. Han kunde inte riktigt säga ifall Eradin hade menat det sista att låta så spydigt som det hade gjort. Han synade osäkert Eradins ansikte innan han vände sig mot barnen som tittade på dem med undrande blickar.
"Det är nog bäst att ni springer och förbereder er inför nästa lektion. Jag lovar att jag ska visa er mer magi någon annan gång."
Ett besviket mummel gick genom barnhopen innan de sakta började röra sig mot byggnaderna på andra sidan gräsplätten.
"Du borde inte ha skickat iväg dem på grund av mig," sa Eradin och bläddrade förstrött i en av sina böcker. "Jag har ändå inte tid att stanna och prata."
"Lite tid har du väl ändå," sa Andur. "Det känns ju som om det var evigheter sedan vi träffade varandra. Vi kan väl gå en sväng och talas vid?"
Eradin stängde igen boken och lät en annan sväva upp i dess ställe. "Jag hinner nog faktiskt inte det. Som sagt har jag en hel del att göra, uppenbarligen till skillnad från vissa andra.”
"Va? Vad skulle det betyda?"
"Nej, ingenting, ingenting alls..."
En obehaglig klump började formas i Andurs mage. Av någon anledning kändes stämningen så väldigt... kylig. Han betraktade tyst Eradin som återigen hade börjat bläddra i boken framför sig. Förutom de vanliga mörka ringarna och det otrimmade skägget tyckte han att hela Eradins ansikte såg ut att vara synnerligen utmärglat. Kindbenen syntes tydligare under den bleka huden och smilgroparna tycktes nästan ha försvunnit.
"Hur... hur går det med sömnen på sistone?" frågade han försiktigt.
"Bra," svarade Eradin kort.
"Och... äter du ordentligt?"
Eradin gav honom en uttryckslös blick. "Vem är du, min förälder?"
"Nej, jag tänkte bara-"
”Oroa dig inte för mig,” avbröt Eradin med ett irriterat tonläge i rösten. ”Jag vet vad jag gör och jag mår alldeles utmärkt. Är det här varför du vill att vi ska ta en promenad? För att prata om min hälsa?”
”Nej, jag…” Andur visste knappt vad han skulle säga. Han kunde inte förstå varför Eradin uppträdde så fientligt. ”Jag menade inte…”
”Jag förstår nog precis vad du menade. Men hur som helst har jag viktigare saker att göra än att promenera eller leka med småbarn eller någonting annat som bara är slöseri med tid.”
Det blev alldeles tyst mellan dem. Andur stod mållös och kämpade med att få fram några ord medan Eradin stirrade ointresserat på honom. Efter en stund slog Eradins bok ihop sig själv och han gav ifrån sig en otydbar suck.
”Vår tid på akademin är snart över, Andur. Hur du spenderar de sista veckorna är din ensak, men jag tar mitt arbete seriöst och planerar att utnyttja tiden ordentligt. Du borde göra detsamma.”
Med de orden vände han sig bort och började stega över gräset åtföljd av sina böcker. Det var inte förrän han nästan hunnit in i en av byggnaderna som Andur återfick talförmågan.
"E... Eradin!"
Eradin vände sig om. ”Vad, Andur? Vad är det?”
Andur blev återigen tyst. Vad var det egentligen han ville säga? Allt han kunde tänka var tre ord, men av någon anledning ville de inte lämna hans mun.
Eradin himlade med ögonen. "Som vanligt, alltså,” sa han och vände sig om igen.
Andur såg sin vän gå in genom dörren till byggnaden och blev stående på samma ställe långt efter att han hade försvunnit. De tre orden snurrade runt i hans hjärna och repeterades om och om igen.
"Jag saknar dig."
Lågorna reflekterades i Eradins ögon och han förstod i sista ögonblicket vad som hade hänt. Han kastade sig åt sidan, snubblade på sin mantel och lyckades med nöd och näppe att hålla sig på benen. Flämtande såg han på platsen där han nyss stått. Marken var svedd och sönderslagen. Sakta, som om han inte visste vad han skulle förvänta sig, vände han blicken mot Andur.
Och Andur stirrade tillbaka.
Den fruktan och chock som han känt när Eradin först attackerade honom var som bortblåst. I dess plats fanns bara den ilska som han nu insåg hade grott inuti honom de senaste fyra åren. När han såg på Eradin såg han all arrogans och högmod som han så länge var för blind för att se. Mannen som han en gång kallade vän hade för längesedan förvandlats till någon som fyllde honom med sorg och hat. Den Eradin som han kände så stark kärlek för var bara ett minne. Framför honom stod nu den Eradin som ingenting hellre ville än att skada eller till och med döda honom. Och om det inte var hans vän som stod framför honom... vad hade han då för anledning att hålla tillbaka?
Sakta höjde han armen och riktade handflatan mot Eradin. "Som du vill."
Eradin såg först förvånad ut men tog sedan några djupa andetag och höjde slutligen sin egen hand. "Äntligen."
Indigofärgad glöd omslöt deras händer. De stod tysta och lät magin fylla luften mellan dem. Andur såg på mannen framför sig. Han var ingenting annat än en skugga av någon Andur saknade. Sedan såg han ingenting annat än eldslågorna när båda två uttalade sin besvärjelse samtidigt.
"Eld!"
Facklorna på sidorna om porten flammade upp och kastade sitt ljus på stenfasaden. Innan Andur ens hunnit reagera på att trädörrarna slagits upp omfamnade Eradin honom i en häftig kram.
"Andur! Det var minsann inte igår! Jag är så glad över att du kunde komma!"
Andur gav Eradin en tafatt klapp på ryggen. Han hade verkligen ingen aning om vad han skulle säga eller ens varför han egentligen var där. Eradin släppte efter några sekunder taget och vinkade med handen in mot byggnaden.
"Jag var så orolig över att du inte skulle få mitt meddelande att jag var nära på att sända ett till," sa han entusiastiskt medan han ledde Andur genom en lång korridor. "Men till slut sa jag till mig själv att jag var tvungen att lugna ned mig. Det ger en ingenting att stressa upp sig i onödan och jag visste att det bara var en tidsfråga innan du skulle vara här! Jag förstod att du inte skulle avböja min inbjudan när du fick höra vad jag hade att berätta!"
"Ja, det var ju ganska vagt formulerat..." sa Andur mest för sig själv medan han betraktade de färgglada fönster som prydde korridorens väggar.
"Jag vet, jag vet, men jag kunde omöjligen berätta allt enbart i skrift! Jag var tvungen att be dig komma hit så att jag kan visa det för dig personligen!"
"Jag är inte ens säker på om jag vet vad 'det' är. Du skrev verkligen inte mycket om-"
"Nej, det var kanske i minsta laget men jag ville försäkra mig om att du verkligen kom! Om du har några frågor så lovar jag att de alldeles strax ska få svar!"
Andur vände blicken mot Eradin som gick framför honom. Nog hade han frågor som skulle behöva besvaras. Meddelandet från Eradin hade kommit helt oväntat bara några dagar tidigare. Det var första gången någon av dem hade hört av sig till den andre sedan de lämnat akademin. Flera månader hade gått utan att Andur hade vetat var Eradin höll hus eller vad han gjorde. Så en dag hade han tagit emot brevet med den alltför välbekanta handstilen som inte hade sagt honom mycket mer än var han kunde finna Eradin och att det var bråttom. Först hade han funderat på att skriva ett svar för att få en bättre uppfattning om vad det rörde sig om men till slut hade nyfikenheten tagit överhanden och redan nästa dag hade han begett sig iväg. Kanske hade det inte bara varit nyfikenhet utan även en känsla av hopp.
De kom fram till en stor dörr i änden av korridoren. Eradin sköt upp den och vände sig mot Andur.
"Välkommen till mitt arbetsrum," sa han vänligt och gestikulerade mot rummet. "Stig in!"
Andur klev över tröskeln och kom in ett stort, upplyst rum. Utmed väggarna stod välfyllda bokhyllor och på olika bänkar låg alla möjliga småsaker som flaskor, bläckhorn och liknande. I ett av rummets hörn fanns ett skrivbord som var övertäckt av papper och pergamentrullar. Andur log svagt. Hela rummet kändes väldigt "Eradin".
Eradin stängde dörren och ställde sig jämte Andur. "Lite större än på akademin, va? Jag tror att jag aldrig har känt mig så hemma som när jag satte in den sista boken i de här hyllorna. Nu är problemet bara att jag inte har plats för fler böcker. Men," sa han och gick bort till skrivbordet, "det var inte för att beundra rummet som jag bad dig komma hit. Du är här för att..."
Han rotade bland pappren en stund och kom sedan tillbaka till Andur med en tjock pergamentrulle i handen.
"Kommer du ihåg," sa han och räckte över rullen till Andur, "hur jag under vår tid på akademin sa att jag ville göra verklig nytta när vi kom ut i världen?"
Andur nickade och tog emot rullen. Det kom han ihåg mycket väl.
"Och du kanske också kommer ihåg att jag tog på mig så mycket studier som det bara var möjligt ju äldre vi blev?"
Andur nickade igen. Det var inte direkt någonting som han kunde glömma.
"Men det, det var bara förberedelserna! Ända sedan vi lämnade akademin har jag arbetat på någonting som är större än allt jag har gjort de senaste åren! Det där," sa han och pekade på pergamentrullen, "är resultatet. Du håller i någonting som kommer att förändra hela världen till det bättre! Och jag vill att du ska hjälpa mig. Jag vill utföra det här tillsammans med dig."
Andur såg ned på pergamentrullen i sin hand. Så det här var Eradins stora arbete? Det här var vad allt studerande hade lett till? Det här var resultatet av att han och Eradin hade drivit allt längre ifrån varandra under årens gång? Och det var det här som var anledningen till att Eradin hade bett honom att komma?
Han vände upp blicken mot Eradin som tittade på honom med ett strålande leende. "Läs den," sa han förhoppningsfullt.
Andur vecklade ut pergamentrullen och började läsa.
Och för varje ord sjönk hans hjärta allt längre ned i bröstet.
Tryckvågen som orsakades av att de två eldbesvärjelserna sammanstötte fick honom nästan att tappa balansen. Han spjärnade emot med alla sina krafter och frambringade så mycket magi han bara kunde. Den flödade ut ur hans händer och skapade en oavbruten ström av eld som slog emot Eradins. Det här var vad som skulle avgöra allt. Den vars besvärjelse blev utslagen av den andres hade förlorat.
Andur sänkte pergamentet med skakande händer. Han hade aldrig känt sig så illamående i hela sitt liv.
"Nå, vad tycker?" frågade Eradin ivrigt. "Visst är det fantastiskt?"
Andur såg upp på Eradin. "H... hur..."
"Hur det ska gå till? Jag trodde nog att du skulle fråga det! Det kommer inte bli enkelt, förstås, men jag har redan planerat för en hel del av genomförandet! Först och främst måste vi bli finansierade av rådet. Det kan ta tid, men jag har haft god kontakt med flera rådsmedlemmar de senaste åren! Jag började brevväxla med dem redan under akademitiden, de lägger alltid märke till begåvade ungdomar som intresserar sig för statskonst. Så allt vi behöver göra är att presentera ett projekt som faller dem i smaken! Frågan är förstås hur mycket av det som jag redan har utarbetat som vi ska tala om. Det kan ju vara bra att hålla de lite mer ambitiösa detaljerna för oss själva, åtminstone i början. Det handlar trots allt om ganska omfattande samhällsförändringar när vi väl sätter igång med det praktiska arbetet. Men om vi spelar våra kort rätt kan vi utveckla och förfina teorin under de närmaste åren samtidigt som vi studerar rådet och lär oss ingående hur det arbetar. Jag vet inte, kanske är det bäst att sikta på att själva bli rådsmedlemmar för att öka chanserna att allt fortskrider som planerat, eller vad tror du?"
Det kändes som om Andurs hals och mun helt hade torkat ut. Han svalde ett flertal gånger i ett försök att återfå talförmågan och tog djupa andetag för att lugna ned sitt bultande hjärta.
"Eradin, det här... det är... du kan inte utföra det här," stammade han fram.
Eradin log. "Nej, inte ensam. Det här därför jag behöver dig, Andur! Vi kan lyckas om vi bara gör det tillsammans!"
Andur skakade på huvudet. "Nej," sa han med så stadigt röst han lyckades frambringa. "Du kan inte... någonsin göra det här."
"Åh, ha lite förtroende," skrattade Eradin. "Som sagt, det blir inte enkelt, men det finns ingen anledning att tro att vi inte klarar av det om vi bara försöker!"
"Du förstår inte." Andur rullade ihop pergamentet och höll ut det mot Eradin. "Du får inte göra det här."
Eradins leende blev alltmer osäkert medan han tittade på den uträckta pergamentrullen. När han så småningom såg upp på Andur igen var det helt försvunnet.
"Vad pratar du om, Andur? 'Får inte'? Varför skulle jag inte få det?"
"För att det här," sa Andur och skakade lätt på rullen, "är inte rätt."
Eradin gav ifrån sig ett kort skratt. "Nu får du allt ta och utveckla, för jag förstår ingenting.”
"Hur många oskyldiga liv kommer att vara i fara om du får det här genomfört?"
"Oskyld... Andur, jag vill göra det här för att hjälpa folk, för att hjälpa världen!"
"Den här sortens magi måste testas. Du måste prova den på någon och du kan inte garantera dina försökspersoners överlevnad. De samhälleliga reformer som du hoppas att det här ska leda till kommer att skada tusentals!"
Eradin stirrade på honom med en förbryllad och irriterad blick. "Andur, du måste väl ändå förstå att den här nivån av magi kräver vissa uppoffringar! Hur många som än skadas så kommer det att vara fler som gynnas! Allting kommer att ha varit värt det i slutändan!"
"Inte om det sker på bekostnad av andras liv!"
"Men lugna ned dig lite nu, du får det att låta som om jag planerar ett folkmord! Det är väl klart att vi ska anstränga oss för att vara så försiktiga som möjligt. All tillogad skada kommer att vara helt oavsiktlig!
Andur ansträngde sig för att inte vika undan från Eradins blick. "Och ändå är dessa eventuella skador en del av den avsiktliga planen."
Eradin kom för ett kort ögonblick av sig innan han snabbt tog till orda igen. "Du lägger alldeles för stor vikt vid de kortsiktiga sidoeffekterna. Allting kommer så småningom att uppvägas av slutmålet! Det är väl möjligt att det hela kan komma att uppfattas som en smula okonventionellt, men förr eller senare kommer alla förstå att det är för deras eget bästa!"
"Och vem bestämmer vad som är bäst? Du? Vad ger dig rätten att ta ett sådant beslut åt hela befolkningen?"
"...Vad som ger mig rätten?" Eradin lät som om han aldrig hade hört en dummare fråga. "Det här är vad som kommer att driva samhället framåt. Jag har använt mig av mer än tio års studier för att räkna ut vad som mest kommer att främja vår utveckling. Alla sömnlösa nätter, alla missade måltider, alla lästa böcker och skrivna uppsatser har lett mig till de här slutsatserna. Jag har lärt mig allt om magi som går att lära sig och fått en förståelse för hur världen omkring mig fungerar. Jag har läst om de misstag som gjorts under historiens gång och sett vad som behöver förändras idag. Jag har arbetat och slitit mer än någon annan för att uppnå förmågan att utarbeta den här planen och jag besitter viljan att få den genomförd. Att de som saknar kapacitet att förstå vad allt kommer att leda till möjligtvis inte samtycker är helt irrelevant. Det är det som ger mig rätten, Andur; faktumet att just jag förstår."
Andur stirrade på sin vän. Han kunde inte tro att de ord han hörde kom från Eradins mun.
"Du har tappat fattningen totalt," viskade han och skakade lätt på huvudet. "Du har lyckats övertala dig själv att det här är någon slags god gärning för samhället när det inte är annat än högmodigt storhetsvansinne. Dina akademiska studier har fått dig att glömma bort att samhället består av människor och inte enbart studieobjekt. Allting rörande den här planen är oetiskt, och jag... jag kan inte med gott samvete medverka i det här."
I några sekunder var rummet skrämmande tyst. Eradins blick rörde sig sakta mellan Andur och pergamentrullen som han fortfarande höll utsträckt i handen. Så mötte han till slut Andurs blick, och i hans ögon fanns ingenting mer än ett svart förakt.
"På det viset," sa han med vass röst. "Då förstår jag precis."
Magin slet alltmer okontrollerat i Andurs kropp för att bryta sig fri. Omgivningen och själva luften tycktes böjas runt lågorna som slog mot varandra mellan de två magikerna. Andur spände alla muskler han hade och kämpade mot den utmattning som höll på att ta över hans kropp. I hans öron spelades samma konversation upp om och om igen.
"Jag borde ha förstått att det här skulle ske," morrade Eradin och ryckte pergamentrullen ur Andurs hand. "Jag var en idiot som hoppades på att du skulle våga ta den här chansen!"
Andur höll blicken fäst på Eradin trots att han allt han ville göra var att vända sig om och springa ut ur rummet. Kalla kårar hade börjat röra sig utmed hans rygg.
"Förstår du inte vad det är jag erbjuder dig?" Eradins röst darrade obehärskat. "Vi kommer att föra världen in i en ny tidsålder! Allt som sker kommer att bero på oss! Våra namn kommer att förevigas och talas om i århundraden framåt! Vad kan jag säga för att få dig att ta ditt förnuft till fånga?"
Skräcken fyllde Andur och förlamade hans tunga. Aldrig förr hade Eradin skrämt honom som han gjorde nu, och han insåg plötsligt att han fruktade för vad som skulle hända om han retade upp honom ytterligare. Eradin stirrade på honom en lång stund och gav sedan ifrån sig en djup, förargad suck.
"För bövelen, Andur, inte det här igen! Har du på fullaste allvar fortfarande inte kommit över detta? Hur kan det ha gått så många år utan att du har utvecklats ett enda dugg? Varför? Varför är du på det här sättet? Varför måste du vara så outhärdligt svag?!"
Någonting gick sönder inuti Andur. Hans andetag upphörde och hjärtat slutade slå. Tårar rullade stilla nedför hans iskalla skinn. Kroppen förvandlades till tung, orörlig sten.
Orden ekade gång på gång i hans huvud. Samtidigt kände han hur hans krafter förnyades. Minnena var en del av honom, precis som hans magi.
Eradin sänkte rösten till en isande, hotande väsning. "Det här tar slut nu. Antingen ger du mig ett svar eller så försvinner du ur min åsyn för all framtid."
Och magin kom från samma källa som hans smärta. Den var oändlig.
Andur vände sig om och sprang.
Han släppte lös allting. Alla minnen, alla känslor och all saknad blev del av hans magi och gav den styrka. Lågorna slukade Eradins eld och träffade honom rakt i bröstet. Kraften kastade honom bakåt och han sjönk orörlig ihop vid foten av marmortrappan. Elden upplöstes och försvann som fräsande rök i regnet.
De svalkande vattendropparna sköljde över Andur och rann nedför hans kinder medan han sakta närmade sig trappan. Han stannade vid det nedersta steget och såg på Eradin. Hans uppslitna tunika blottade en illa brännskadad bröstkorg. Den hud som inte var förkolnad glänste i en röd, blossande färgton. Blod rann från såret ned på den vita marmorn.
En svag rörelse fångade Andurs uppmärksamhet. Eradin gjorde ett kraftlöst försök att lyfta på nacken innan han gav upp och lät huvudet sjunka tillbaka mot trappan. Sakta öppnade han ögonen och fann efter en stund Andur med blicken.
"Om..." Hans röst var inte mer än en hes viskning. "Om du hade frågat mig för flera år sedan... så hade jag aldrig gissat på att jag skulle dö i en duell."
"Verkligen?" sa Andur torrt. "För det skulle jag ha gjort."
Eradin gav ifrån sig ett kraftlöst skratt som övergick i en blodig hostning. "Och vad ska vi kalla att det är du som dödar mig? Ödet eller gudomlig ledsagning?"
Magin flammade upp i Andurs handflata och han riktade den mot Eradin. "Jag vet inte."
Eradin andades långsamt in och slöt ögonen. Andur betraktade honom utan att sänka handen. Efter en stund öppnade Eradin ögonen igen och mötte hans blick.
"Tänker du inte göra det?"
Andur svarade honom inte direkt. "Jag har faktiskt inte bestämt mig än."
Eradin log. "Jag borde ha räknat med att du inte skulle våga göra slut på mig."
Det blev återigen tyst. Eradin lät ögonlocken dala ned över ögonen och rörde lätt på nacken som om han försökte hitta en bekväm viloställning på den hårda trappan.
"Det tog mig tre dagar innan jag vågade sända det där meddelandet," sa han plötsligt. "Jag var så orolig över att du inte skulle komma att jag debatterade med mig själv ifall jag över huvud taget skulle skicka det. Och när du kom... jag hade inte känt sådan uppriktig lycka sedan vår första tid tillsammans på akademin."
Andur lyssnade utan att säga någonting. Han hade ingenting att säga.
"Jag var så säker på att du skulle tacka ja till mitt erbjudande," fortsatte Eradin i en något svagare ton. "Jag hade längtat så länge efter att få arbeta med dig igen. Att skriva och prova nya besvärjelser tillsammans, precis som vi brukade."
Han gjorde en paus och Andur undrade för en sekund om han hade dött innan han började prata igen.
"När du sedan avvisade mig och sprang ut var jag rasande. Jag hatade dig för din feghet och för att du inte såg vad vi skulle ha kunnat uträtta tillsammans. Jag hatade dig för att du inte förstod att jag hade gjort mitt bästa för att reparera vår vänskap. Jag hatade dig så mycket att jag bestämde mig för att utföra arbetet själv, bara för att visa dig. Men mest av allt hatade jag mig själv för vad jag hade gjort. Jag hatade mig själv för alla de gånger som jag skadade dig. För alla gånger jag lyssnade på min egen själviskhet istället för att lyssna på dig. För alla gånger jag klandrade dig för att du bara var dig själv. För att jag tog dig för givet. För att jag älskade dig men aldrig gjorde tillräckligt för att visa det."
Han öppnade ännu en gång ögonen och mötte Andurs blick. De mörka ringarna blänkte av tårar. "Andur, ingenting kan förlåta vad jag har gjort mot dig, ingenting kan någonsin återställa det vi en gång hade och jag förväntar mig inte heller att du ska acceptera min ursäkt. Men för vad det än är värt så vill jag säga att jag är ledsen. Förlåt."
Andur stirrade in i Eradins ögon. Han visste inte hur mycket av det som rann nedför hans egna kinder som var regn eller tårar.
"Snälla, Andur," viskade Eradin. "Jag har ingenting kvar. Du kan avsluta det här med en besvärjelse. Det är bara ett enda ord."
Andur dröjde kvar i Eradins blick. Om han hade kunnat frysa ett enda ögonblick i tiden hade han valt det här. Men han visste att det enbart skulle vara själviskt.
Han höll fortfarande handen riktad mot Eradin. Glöden tilltog i styrka och den magiska laddningen stack i näsborrarna.
"Ja," viskade han med sprucken röst. "Det är alltid bara ord."