De där två orden. Min morbror körde ofta med dem. Det gör han kanske fortfarande.

"Som vanligt" var far som cyklade hem från jobbet och, som han sade, "bettade" knäckebröd i filmjölken.

Det var att det alltid stod en skinande, välskött Ford på min morfars gård.

Och att varje påsk besökte vi mina farföräldrar i Boxholm, Östergötland.

Som vanligt. Uttrycket har blivit dyrbart för mig. Så kan det bli när kroppen inte längre fungerar som vanligt. Längtan tillbaka till (och fram till) "som vanligt" gör sig gällande.

Gode Gud, låt kroppens funktioner återgå till att fungera som vanligt!

Det finns något vardagstryggt, helylle och slitstarkt i "som vanligt". Det håller att bygga på, att luta sig mot, att ta avstamp från.

Reser jag någonstans - vilket jag sällan gör numera - finner jag att visst, omväxling förnöjer. Men förr eller senare kommer jag på mig själv med att längta hem till "som vanligt". Tre promenader, besök på biblioteket, bussresor - allt det där som hör till.

Ja, och så skriver jag ju. Som vanligt.

LARZ GUSTAFSSON 23/1 2018