Doften av kryddor når min näsa, jag vrider lite på mig och jämrar. Ögonen känns torra, och rummet är mörkt, jag låter min hand försiktigt smeka den mjuka filten jag ligger på. Plötsligt minns jag vad som precis hände och sätter mig snabbt i sängen, för snabbt då yrseln överväldigar mig och jag känner mig illamående. Jag tittar ner på min mage och inser att jag inte längre har min vita skjorta på mig, jag har faktiskt inte på mig några av de klädesplagg jag hade när jag lämnat min lägenhet i morse. Istället har jag på mig en långärmad, burgundy färgad tröja och ett par svarta mjukisbyxor som var lite för stora. Jag känner ingen smärta, så jag lyfter på tröjan och letar efter knivsåret men kan inte finna något bevis för att jag blivit huggen. Hade jag inbillat mig? Mina tankar avbryts av ljudet av kastruller och jag hajar genast till, var är jag? Har rånaren kidnappat mig? Varför skulle han klä om mig? Min hjärna är ett enda stort virrvarr, ska jag smyga mig dit och se vem det är? Ska jag försöka fly? Jag bestämmer mig för det senare och kliver sakta upp ur sängen. Min kropp känns svag men adrenalinet håller igång mig medan jag försiktigt trippar på tå emot hallens ljus. Golvet knakar till och ljuden ifrån köket tystnar, jag håller andan och väntar på att någon ska storma ut i hallen med näven i luften, jag kan höra mitt hjärta banka. Efter vad som känns som en evighet fortsätter personen stöka runt i köket och jag smyger vidare till vänster genom den stora hallen, köket ligger på höger sida om rummet jag vaknade upp i och jag har ingen lust att kolla vem som är där. Väggarna är prydda av beigea tapeter som ramas in av mörkbruna lister. Den vinröda hallmattan tillåter mig att smyga ljudlöst emot ytterdörren, jag är nästan fri!
”Ska du redan gå?”
En mörk mansröst får mig att stelna i mitt steg. Hjärtat slår 100 km i timmen och jag mår illa, jag känner gråten i halsen och jag springer sista biten till dörren, men när jag ska öppna den ser jag en hand som lutar emot den. Jag gör mig själv liten medan jag gråter tyst.
”Snälla, låt mig gå”, snyftar jag och fortsätter. ”Jag lovar att inte titta på dig, ingen kommer någonsin veta vem du är, snälla…gör mig inte illa.”
”Det var inte min mening att få dig att tro att jag ska skada dig”, svarar han med förvåning i rösten, han lät nästan uppgiven. ”Du är inte min fånge, du är fri att gå när du vill. Jag ville bara se till att du mår bra.”
Nu blir min förvirring endast större, och jag vänder mig sakta om. Jag höjer blicken och känner genast igen figuren som står nära intill mig. Det är mannen jag såg tidigare under dagen, han utanför butiken med skinnjackan. Magen slår knut när jag möter hans mörka blick, den är inte ond, bara…intensiv.
”Varför tog du mig hit? Vad hände?” min röst är fortfarande ostadig.
”Minns du inte?” frågar han förvånat. ”En rånare kom in i butiken och du blev knivhuggen. Jag tog hand om honom och förde dig sedan hit för att ta hand om dina skador.”
Vad menar han med att han tog 'hand' om rånaren?
”Varför tog du mig inte till sjukhuset?” frågar jag med en irriterad ton. Han ser stolt ut.
”Sanningen är att du skulle ha dött innan någon läkare kunnat hjälpa dig, det skulle gå snabbare att rädda dig själv, så jag gjorde det.” ler han.
”Men…hur?” jag ser oförstående på honom. ”Hur kan jag inte ha något märke efter kniven?” fortsätter jag. Han ser ner på golvet snabbt och sedan upp på mig igen.
”Jag tror den informationen är för lite senare. Vad sägs om lite mat?”
Jag förstår ingenting, men när han nämner mat känner jag plötsligt hur svulten min kropp är. Men så börjar jag tänka på Eleanor och hur orolig hon måste vara. Han avbryter min tankegång.
”Jag har pratat med din chef”, sa han och tittar medömkande på mig. Hur visste han? Jag tittar frågande på honom medan han fortsätter. ”Jag sa att jag är din pojkvän, och att du fallit och gjort dig illa så jag tog dig till sjukhuset, där läkaren skickade hem dig för vila.” Jag bara fortsätter att stirra på honom.
”Ja..jaha. Vad sa hon då?” är allt jag får ur mig.
”Hon var orolig men jag lugnade henne, och sen bad hon mig önska dig snabb återhämtning.” ler han.
Jag känner mig skamsen, trots att det inte är mitt fel att jag blev knivhuggen så vet jag att hon förmodligen fick stänga butiken för dagen.
”Vad sa du om allt blod? För jag blödde väl?” frågar jag försiktigt medan jag fortsätter vrida mig obekvämt.
”Jo du blödde rätt rejält, men jag förklarade att det var på grund av olyckan. Jag erbjöd mig komma och städa upp åt henne men hon insisterade att jag skulle ta hand om dig. Ärligt tror jag hon blev mest förvånad över att höra att du har en pojkvän.” Nu ler han större. Jag känner mina kinder hetta till så som de gjorde då jag först sett honom utanför butiken. Yrseln kommer också tillbaka och jag svajar till. Han tar genast emot mig och jag känner musklerna i hans armar, jag känner hans värme. Han ser oroligt på mig.
”Du måste äta något. Jag har gjort iordning mat till dig, låt mig åtminstone mata dig innan du försvinner ut i natten.” säger han och håller mig om midjan. Jag ser in i hans ögon, och jag känner mig tryggare än jag någonsin gjort förut. Jag nickar och vi går till köket. Jag slås av hur stort och vackert det är. Färgschemat går i vitt och mahogny, skåpen är stora och har inga handtag, kylskåp och frys ser super moderna ut och han har förutom en vacker spishäll även 3 ugnar med en bred spisfläkt i stål ovanför. Mitt i allt detta står en stor köksö i mörk mahogny. Allt ser väldigt dyrt ut och för ett ögonblick undrar jag vad han jobbar med. Men doften av mat får mig snart att glömma det, och han visar mig till en stort bord två trappsteg ner från kökets högra del, också det i mörk mahogny. Jag sätter mig på en av de sex stolarna som omringar bordet. Han kommer tillbaka med en tallrik ris, kyckling och grönsaker. Det doftar underbart, men jag blir lite obekväm då han endast har en tallrik med sig.
”Ska du inte äta?” frågar jag försiktigt. Han ler varmt mot mig.
”Jag åt medan du sov.” svarar han. ”Snälla ät!” han gestikulerar mot tallriken. Jag tar en tugga, och maten smälter i min mun, jag nästan vräker i mig maten.
”Vi har förresten inte officiellt hälsat!” utbrister han glatt. ”Mitt namn är Adonis.” Jag sätter nästan i halsen när han sträcker sin hand mot min, och jag håller tillbaka mitt skratt. Han ser frågande på mig och jag blir genast generad. Jag sträcker försiktigt fram min hand och låter honom ta den i sin.
”Luna.” hans ögon skiner upp.
”Trevligt att träffa dig Luna, jag är väldigt glad att jag kände just din doft!” Nu satte jag definitivt i halsen.
”Min doft?” hostar jag fram. ”Vad menar du med min doft?” Han ser tveksamt på mig, jag kan se att han precis sa något han ångrar. Han vrider lite på sig innan han svarar.
”Det är…komplicerat. Och farligt. Jag vet inte om det är något du borde veta.” han fortsätter titta på mig, letar efter någon slags reaktion. ”Finns det någon chans att du kan glömma att jag sa det där?” Jag fortsätter stirra på honom, osäker på om jag fortfarande borde fly medan jag kan. Men min nyfikna natur låter mig inte göra det, så istället höjer jag på ögonbrynen.
”Inte en chans. Jag vill gärna veta vem du är, och vad det är som är så farligt.” Det tar en stund innan han svarar.
”Mja okej, men när du väl får veta kommer ditt liv aldrig vara detsamma, och du kommer nog bara tro att jag är galen.” Jag ger honom ett snett leende.
”Jag blev knivhuggen, vaknar upp i en främlings säng utan så mycket som ett skrapsår och jag har fortfarande inte flytt trots mitt bättre vetande, testa.” Han drar en djup suck och skjuter stolen lite närmare, lutar sig sakta framåt och ser mig allvarligt i ögonen.
”Jag…jag kan känna doften av döden, och får De Äldre veta att jag ändrade ditt öde kommer de komma efter oss. Så nu är jag på sätt och vis för evigt bunden till dig Luna. ” nästan viskar han. Jag släpper genast gaffeln och kan inte göra annat än att gapa stort.