Jag känner mig instängd och låst, och därför kan jag tröttna efter ett tag. Jag behöver andas in ny kemi, och känslan av det som till slut blir slentrianmässiga möten varje dag gör att alla färger omkring oss två blir grå och trista. Jag behöver nya friska vindar och miljöer för att kunna leva. Jag har problem med att stanna på samma plats och miljö "för länge". Jag blir uttråkad och tar avstånd, varpå att jag sluter mig. Dock skall jag förtydliga att jag inte ser mig om eller söker efter någon annan, och inte heller att Du skall ersättas.  Min tanke vandrar ej ditåt.

Men ibland faller känslan över mig att alla färger har tagit slut, och att det magiska glittret har mist sin kraft, och då måste något nytt in. Jag hatar det "vanliga" och "vardagliga" som vi tillsammans skall vistas i. Det självklara och uppenbara har ingen spänning längre. Vi blir som den sista veckan innan löning: Näringsfattig kost som makaroner och köttbullar varje dag. Macka utan pålägg. Den veckan är outhärdlig, men visst, man "står ut". Dock med vetskapen om att det blir samma känsla igen om 4-5 veckor. 

//Det kan låta kontroversiellt, men är i betydelsen inget speciellt. Ord som lämnar tanken från ögonblick i livet. I en relation med sin partner, skall man ej tas för givet. Men ack vad jag vissnar lätt. Är numera osäker på om en seriös relation för mig är rätt. Efter 18 år i relation totalt, två olika män, står jag nu här i självständighet. I snart 10 år har jag levt singel och ensam, utvecklats enormt inom mitt jag och i min kvinnlighet. Visst kan jag sakna närhet och kärlek, men vill jag verkligen ha en man som tränger sig på min frihet. Då syftar jag inte på sexuell frihet, utan på existensiell helhet.

Låt mig få vara ifred ibland, jag behöver mycket egentid. Därför vill jag ej flytta ihop, vil inte umgås alltid. Dock har jag ett sug av bekräftelse i form av närhet som kramar, pussar och intimitet. Jag måste vattnas ofta, SE mig, och visa passionerad lojalitet. Jag dör inom alldeles för ofta, för att en man skulle  kunna passa mig. Tills jag funnit svar om varför, vill jag inte dejta män, och därför håller jag mig undan med känslor för dig.//

Jag inser nu efter alla dessa rader att det saknas en röd tråd, och att jag uttryckt mig alldeles för luddigt i texten för att någon skulle kunna förstå vad jag egentligen skriver om. Förstår jag ens själv. Vad menar jag med att jag dör? Vad menar jag med att jag inte kan stanna på samma plats och i samma miljö "för länge"? Varför känner jag att jag behöver ny kemi? Vad är det som är orsaken till att jag tröttnar? Jag vet inte svaren, och låter nattsömnen grunna på det. 

 Tack kära dagbok för att du finns...