Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske skrev jag till någon annan än mig själv i dessa rader från min dagbok. Kanske är det urklippta textflöden från en skriftlig dialog med någon. Den som lever får se.


Resonemang i natten (ur dagboken)

Måste man veta vad man vill då? Måste man ha en livsplan och rätta in sitt liv efter den? Svar nej. Jag har alltid levt i stundens nu, och mina beslut har gått efter känslan i stundens nu. Men givetvis har jag ett ansvarsfullt tänk inom rimliga nivåer iaf haha (vad är rimliga...). Men jag har alltid gått min egen väg och är bestämd, social ensamvarg, envis, rebell och har skinn på näsan. Redan som liten flicka var jag äventyrlig, och jag har i mina textflöden skildrat om delar från min barndom.

Men blev livet så bra då utifrån mina icke genomtänkta beslut? Både ja och nej. Livet har mött sina motgångar. Tro mig. Jag har tunga stenar i min ryggsäck. Men jag har också fantastiska minnen och händelser. Och mina barn. De är mitt allt. Social acceptans är inget jag suktar efter, och därför blir man som unik personlighet utstött av alla de som vandrar i samma fotspår. När man sticker ut möts man av hat, avståndstagande och avundsjuka.  Livet går i faser, och det man tänkte som ung stämmer inte alltid in i hur man resonerar som äldre. Det är ok att inte veta vem man är. Vet ens någon detta? Ja, såklart i grund, men inte när man rotar allra längst ner i djupet. Vad kan finnas där tro.

Alla människors utvecklingskurvor ser ju olika ut, så även faserna. Jag har utvecklats något otroligt sedan jag skilde mig för snart tio år sedan, men sen kom jag in i en experimentiell fas som man nästan kan kalla för trots. Den pågick i ca tre år, och sedan blev jag lite mer lugnare igen. Jag är dock en rebell än, men just det här experimentiella och spänningssökandet, samt att göra vuxenrevolt mot samhällsnormer, särskilt mot kvinnors rätt att få vara just kvinnliga, med fokus på kvinnans sexualitet var viktig (är viktigt!) för mig att göra statement för. Jag gjorde revolt genom min klädstil och min attityd, och det mottags inte glatt av samhället omkring. Jag mötte hat och avståndstagande från stadens invånare, och även från cybermänniskorna. Töntigt. 

Jag var 40+ och bar handklovar och kedjor öppet på krogen, som smycken typ. Jag använde aldrig dem sexuellt, utan de var en slags förstärkning av den yttre attityden som jag ville förmedla, men sen var det kul att provocera. Människor blir så triggade när något sticker dem i ögonen. En "tant" på 40+ som kommer med korta och tajta shorts, tajt linne och overknee-strumpor på sig fick folk att glo. "Så kan man ju inte gå klädd", tyckte folk. Jasså, tyckte jag. Det kan man väl. Sen att många mäns blickar föll mot mig, fick andra kvinnor att glöda av avundsjuka och svartsjuka, när jag stod på dansgolvet och körde min dansstil och sköna moves där. Kvinnorna blev alltså arga för att männen spanade mer på mig än på dem, och därför blev jag hatad av kvinnorna. 

Ja, ja, det var en rolig tid, om än en mycket energisk tid med motståndet från allt och alla, bara för att jag var (är) en frisinnad själ och för att jag vågade gå mot strömmen. Sjukt. 

Det handlar inte om rätt och/eller fel. Men ska verkligen världen se ut precis likadan överallt? Att alla är stöpta i en form. Nej, nej, nej. Oliktänkande och normbrytande människor ska inte vara något udda och konstigt, och skapa reaktioner. Varför skulle det vara fel att en 40+ kvinna, som även är en mamma, klär sig i korta shorts? Och när hon dansar sensuellt och passionerat rytmiskt till musiken på krogen (typ som salsa, bachata etc)? Det finns inget som heter åldersanpassat stil, och såväl män som kvinnor får väl dansa hur det vill utan att bli dömda och hatade för dens skull. 

Och bara för att jag har korta shorts på mig till krogen (jisses, det är ju en varm sommarkväll), så betyder inte min klädstil att man skall sätta epitet på mig. Min klädstil betyder inte ja till att tafsa och ja till sex. Och jag är ingen hora eller slampa för att jag klär mig som jag vill och för att jag har sex. Det är DET som bl.a måste ändras på i samhället. Samhällssynen och normerna. Och: social acceptans...alltså....är det så himla viktigt att vara alla till lags och att passa in. Jag är tvärtom. En fri själ med skinn på näsan. 

Med stigande ålder och livserfarenhet kommer visdom. Jag vet, det låter som en klyscha, men det är sant. Ju äldre man blir, ju mer utvecklas man, förhoppningsvis. Personlig utveckling med rannsakan och insikter, och man kanske omvärderar vissa saker och ting. När man var yngre var det viktigaste utseendet, och man tänkte inte så mycket på insidan (generaliserar). Det är en generationsgrej, tror jag. Man var så ytlig. Nu förstår man att personligheten, dvs det inre, är det som är viktigast att tycka om, och att ha fokus på, när det gäller relationer. Det räcker således ej med ett bra utseende. Men iaf, enligt min uppfattning, förändras man med stigande ålder och ökad livserfarenhet. På gott och ont, kanske...men man inser mer och mer vad som är viktigast, och dessutom fokuserar man mer på ens egen lycka än att vara till lags för andra. 

Tiden utan besök på krogen, med dans och socialt mingel, har ägnats åt till personlig utveckling i stället. Jag skriver en hel del texter, och använder även skrivandet som en slags ventilationskanal för att få utlopp för det som finns inom. Sedan har jag renoverat i min lägenhet. Dels har jag målat innertak och väggar i fyra rum, dels har jag även tapetserat i två rum, och målat om möbler. Och dessutom har jag möblerat om, och även inrett med nya grejer i hemmet. Nya intryck snappar jag upp genom att vara aktiv på datorn och läsa nyhetsartiklar samt följa olika debatter. Jag studerar även beteenden på andra människor, och allt detta skriver jag sedan ner i olika textflöden som tar upp mina tankar och ställningstaganden kring olika ämnen. Jag googlar synonymer, översätter en del av mina svenska texter till engelska, skriver spoken word och ett fåtal sångtexter (skriver om befintlig låt med egen text). Sen kan jag sitta i telefon i timmar och snacka med en god vän till mig. 

Som du säkert nu förstår, om än min kortfattade text, så har mycket tid och energi gått åt till annat än att dejta och visa intresse för män. Men missförstå mig ej. Jag säger inte nej till en man, men jag har blivit kräsnare med åren. Jag är så trött på tillfälliga bekantskaper, och män som är oseriösa i handling men seriösa med orden. Man lär så länge man lever, och jag är ej längre naiv och godtrogen. Sen vad det gäller överenskomna tillfälliga sexuella möten så är det en helt annan sak. Dock har jag inga tillfälliga överenskomna sexuella möten. Jag skulle kunna ha, för sex är en enkel handling att få till stånd (haha ---> ordvalet). Ja, nog finns det män som både får stånd, och vill få stånd, i närheten av mig. Men nej tack. Jag avstår er lust. 

Fast, jag höll på att glömma det. Förra våren dejtade jag med en man i min ålder. Men efter 3 månaders kontakt visade han sitt rätta jag, och jag dumpade honom då han bara sökte efter sex. En månad efter att jag hade dumpat honom, så gick han ut med att han var i en seriös relation med en annan kvinna. Några månader efter det så förlovade de sig, och nu i sommar ska de gifta sig. Där ser man. Han var inget för mig. Jag kan slå vad om att han dejtade med den andre kvinnan samtidigt som han och jag hade kontakt. Jävla skitstövel var han (är). Och svar nej, vi var aldrig intima. Han fick en kyss, och det var det. Jag gick aldrig till sängs med honom, och vi rörde aldrig varandra intimt. Visst kände jag viss lust, men jag ville se vad han ville mig, om han var seriös eller inte. Och en kväll på krogen avslöjade han sin agenda. Jag vet inte om det var en ren slump, ett misstag med felsägning, eller kanske att även berusningen av alkohol hade ett finger med i spelet. Men han sa orden: - "ska vi inte gå iväg nånstans? Jag är kåt och jag har inte haft sex på över 3 månader". Det var vad han sa. Vår dejt på krogen slutade med att jag cyklade hem, ensam, och han fick ta en taxi hem själv. Så var det med det! 

Rom byggdes inte på en dag. Jag har visioner för min lägenhet, om hur den skall se ut när det blir klart. Men det tar tid, energi och kostar pengar hehe Jag har som mål att spara i 4 månader nu, och sedan skall jag köpa en ny säng och nya garderober, som jag skall montera ihop själv. En bra kvinna reder sig själv, dock underlättar det om man är minst två förvisso...Jag vill modernisera min lägenhet, och ha den möbelstil som jag gillar. Inte som det har varit, och delvis fortfarande är, ett hopplock av allt möjligt. eller kanske inte riktigt så, men nästan. Jag skilde mig för snart 10 år sedan, och då delade vi på bohaget. Och jag har flyttat en del efter skilsmässan. Jag har bott i denna lägenhet i mer än 5 år nu, så jag ämnar att stanna här. Trivs ganska bra, dock finns vissa saker som stör. Bl.a är lägenheten väldigt lyhörd, och det är ju trist. 

Jag minns känslan när jag publicerade min första text offentligt. Det tog emot, och modet att våga klicka på "send" satt långt inne. Men sedan den dagen har jag publicerat mer än 1000 texter, och sedan har jag högar med opublicerat material i block och på lösa blad, samt sparat på datorn. Jag gillar att skriva ner texten för hand i ett initialt läge, för att sedan renskriva den på datorn. Sen sysslar jag med fotokonst också. Jag har en del egna sidor på nätet, där jag publicerar mitt material. Jag är ingen känd person, blott en av många konstnärer i etern som "slåss" för en plats för att få synas med sina alster. 

Att finna sitt jag, som är på en föränderlig resa i takt med stigande ålder och mognad, oc livserfarenhet är en resa i rannsakan och insikter. Existensiella frågeställningar som "vem är jag"...ja, hur vet man det? Med föränderlig menar jag inte att man ändras hela tiden. Nej, men att man kommer till nya insikter i ens personliga utvecklingsresa. Det är så jag menar. Nu inser jag också att mitt ordflöde i denna dagbokstext är såväl hoppig i tid och rum, som rörig, eftersom jag växlar ämne helt plötsligt i vissa stycken. Men, men. Ni kan väl läsa (och räkna), så det ska väl inte vara så svårt att få ett grepp om texten... 

Kanske skrev jag till någon annan än mig själv i dessa rader från min dagbok. Kanske är det urklippta textflöden från en skriftlig dialog med någon. Den som lever får se. Här heter texten "dagbok" iaf. 

 

Bild: Privat (Jag som takrivare)

 




Prosa av Valkyria-Fatale
Läst 367 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-01-24 04:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Valkyria-Fatale
Valkyria-Fatale