Nu är det så här my darling special friend. Jag har kommit till insikter (tror jag), och du och jag kan inte fortsätta med våra möten längre. I snart sju år har vi haft speciell kontakt, och den tiden har varit både bra och dålig, samt stundom helt magisk. Det tar energi att hantera emotioner från att inte släppas löst, och att inte segla in till kärlekens hamn. Vad är det vi håller på med?

Förnuftet skriker - Nej! Stopp. I´m in love with the illusion of us, and that is why we still have those meetings. Vad sjutton, är jag ens in love? Vem lurar jag egentligen? Jag gillar hur du får mig att känna mig i din närvaro. Jag attraheras av den uppmärksamhet som du ger mig, och hur du visar din passion för mig. Du får hela mig att lysa. Sedan är det rätt så triggande med åldersskillnaden. Det är det som gör det hela så speciellt, och som ligger till grund i orsak och anledning till varför vi har träffats så länge. Vi båda är viljestarka äventyrare och älskar spänningen som uppstår vid våra hemlighetsfulla möten. Tabun som lockar oss, det förbjudna kring allt gör att vi söker oss till varandras sällskap, och det är nog därför som du och jag passar så bra ihop.

Vi dras in automatiskt i vår illusionsbubbla, fantasins värld, där det bara är du och jag som existerar. Men varje gång vi lämnar bubblan uppstår ett tomrum inom mig, och jag liksom faller in i ett nedstämt humör och sinnestillstånd. Du är min cirkus, mitt nöjesfält och min magiska trollerilåda som får endorfinerna att rusa. Men hur länge gäller fribiljetten tro? Kan du förstå känslan som uppstår när karusellfärden når sitt slut? När nöjesfältet stänger. När öppnar du igen? Du är ju mitt underbara och eviga sommarlov. Varje gång.

Det är alltid på dina villkor. Så har det alltid varit. Jag har många gånger försökt att ändra överenskommelser om klockslag, datum och möten till mina förslag. Men du ändrar alltid tillbaka till dina villkor. Du har alltid sista ordet. Och jag går med på det varje gång. How come? Jag som är en så självständig och envis kvinna. Hur kan jag låta en man styra mitt liv? Detta går emot alla mina värderingar och principer som jag dagligen postar upp på min logg på fejjan. Du får mig att släppa allt det där. Du. Ditt väsen är viktigare på något sätt.

Visst har vi talat om vår speciella relation med varandra. Vi är medvetna, men väljer att ta flykt in i fantasins värld ändå. Vi släpper logik och tänker inte rationellt. Lusten till varandra styr. Lusten har makten. Begäret till varandra, så länge som det nu håller. Ja, du har gjort flertalet avslut med mig, men jag vet att du inte vill lämna mig. Du är inte redo, och vi är som två magneter som dras automatiskt till varandra. Detta oavsett hur stort avståndet är mellan oss. Otaliga är de sms som du skickat och sagt att "det här var sista gången", och "jag skall alltid minnas oss". "Du finns i mitt hjärta - alltid", skriver du. Sedan tar det någon vecka, och plötsligt får jag ett sms eller ett samtal från dig igen. Se där. Vad var det jag sa? Du kan inte släppa mig. Vi är som terapi för varandra, fast på lång sikt är denna terapi dålig, trots de bra endorfinerna som släpps lösa.

Inom mig råder en boxningsmatch mellan förnuft och impulsiv känsla. Den spänningssökande och äventyrslystna kvinnan i mig säger "oh yes". Men förnuftet sätter en fot i dörren och sätter stopp. "Hallå, vad håller du på med kvinna"? Och visst, det händer mer ofta nu att jag stannar upp och tänker till. Men där sitter jag ensam och tankarna far runt som ett äventyr i forsränning, och det kittlar gött i magen. Ett inre dilemma uppstår. Vill jag lämna dig? Svar nej. Och ja. Borde jag lämna dig? Ja. Ska jag lämna dig? Svaret är njae. Men vad sjutton kvinna! Vad har ni för framtid ihop? Tänk efter, skriker mitt inre jag till mig. Men dessa karusellfärder är ju rätt så härligt sköna ändå. Varfös skulle jag frivilligt välja att lämna detta nöjesfält? Det är ju öppet för mig. VIP. Det är jag i hans liv. Döööh...hallå. Är du det? Är du verkligen det? Hmmm, nä, säger mitt rationella jag.

Men fasiken. Livet är ju rätt så bra. Du är singel och lever ensam, och trivs med den friheten. Du säger dig inte vilja ingå en seriös relation med en man. Du dissar ju alla män. Ja, det stämmer. Frågan är om jag dissar andra män, eller då givetvis en enda man, pga av min speciella yngre man. Pga att jag inte vill förlora det spännande som han och jag har. Där har vi nog den största anledningen till varför jag inte kommer vidare. Till varför jag står här och stampar på samma plats. Men kan jag erkänna detta för mig själv då? Jag har inte riktigt kommit dit än, trots att jag nu i skrivande stund de facto skriver ut orden här.

Jag ser vad jag skriver. Jag förstår vad jag skriver. Men vill jag ta in det? Hmmm, svår fråga, faktiskt. Ge mig inga sådana ultimatum, tack! Fuck off, säger jag till förnuft och sans. Låt mig leva i drömmarnas land. Låt mig få vara ifred. Vem bryr sig? Ja, vem bryr sig. Släpp honom. Låt honom flyga fritt i vinden. Stå kvar på frihetens blomstrande äng och känn hur frigörelsen omfamnar dig i samma stund som du släpper taget om honom. Kvinna! Lyssna på din inre röst. Gör dig fri från bojorna.

Jag rubricerar texten som dagbok, men finns någon sanning i skrift? Härrör textens innehåll från nutid, eller är det bara ren fiction i dikt? Den som lever får se.

Bild: Bilden föreställer mig iklädd i röd peruk, samt belagd med fotofilter. Se min fotokonst här:  https://www.instagram.com/kristina0179/