En annan mans plåga
Jag möter mycket folk med röster.
Galna röster
Rofyllda röster
Makabra, dånande stämmor som uttrycker sig felaktigt om mina käraste ägodelar.
Mina löften om våren blir
piskade i ån där allt luktar unken lavendel, om det nu ens går att känna en sådan lukt.
Dessa röster frågar mig aldrig storartade ting, oftast är det slentrian byggd på botten av deras isflak.
Dit dem lovar att aldrig att äntra.
Jag är komisk såklart!
Jag friserar min attityd efter min senaste replik och replikerar för sent på min missguidade reflektion.
Frågor väcks inte på lördagar.
Dem är för spända för att vakna, för späda för att vaka över mig.
Jag är för kolossal.
För monumental i det lilla.
Jag
rodnar
faktiskt när du pratar med din röst.
Den är annorlunda.
Närmare slutet på något sätt.
Mer sparsam.