Under ett provinsialläkarvikariat i Norrland på sent 60-tal, när jag hade en av de ständigt återkommande helgjourerna, blev jag en tidig söndagsmorgon uppringd av en orolig mamma som just hittat sin 5-årige son okontaktbar i sin säng i barnkammaren. Pojken, som annars brukade vakna först i huset, gick den morgonen inte att väcka. Till saken hör att det vid regementet i trakten nyligen hade inträffat ett fall av epidemisk hjärnhinneinflammation hos en värnpliktig och befolkningen i trakten oroade sig, med visst fog, för att de, och inte minst deras barn, skulle komma att smittas av denna allvarliga sjukdom.

- "Tror doktorn att vår lille Sven har fått hjärnhinneinflammation?"

undrade mamman förtvivlad och bad mig komma genast. Väl hemma hos familjen fann jag pojken liggande på rygg i sin säng okontaktbar och lätt snarkande. Han var påtagligt röd i ansiktet. Föräldrarna, som var med i rummet vid min undersökning av pojken, var förstås mycket oroade. Jag konstaterade att pojken inte alls var nackstyv. Just nackstyvhet är det vanligaste och nästan helt obligatoriska symtomet vid hjärnhinneinflammation. Innan jag mätte pojkens kroppstemperatur böjde jag mig ner över honom för att lysa i och undersöka hans svalg för att försöka utesluta halsfluss. Jag kände då en stark spritdoft. Pojken var alltså kraftigt berusad, något som omedelbart förklarade hans symtombild. Samtidigt som detta besked förstås lugnade föräldrarna skämdes de nästan ögonen ur sig. Det framkom att parets barskåp var låst och dessutom att pojken flera gånger hade gått i sömnen senaste månaderna. I köket på golvet i skafferiet stod en stor, halvtom damejeanne med svagdricka, en dryck som oftast hade en alkoholhalt på 0,6 volymprocent, en på den tiden fortfarande vanlig bordsdryck oftast av fabrikatet EBE-dricka. Mamman mindes säkert att den stora flaskan varit nästan full dagen innan. Troligen hade lille Sven under natten känt sig törstig och gått ut i köket för att dricka. När han inte nådde upp till vattenkranarna över diskbänken mindes han EBE-drickan i skafferiet och drack sig otörstig ur den. 5-åringen var ganska storvuxen och det kunde räckt att han öppnat den stora flaskan och lutat den för att kunna dricka. Huruvida pojken klarat av allt detta i sömnen förmäler inte historien. Föräldrarna hade båda sovit och inte hört något ovanligt under natten.

Innan jag lämnade familjen fick föräldrarna beskedet att pojken var fullt frisk och att de endast behövde låta honom få sova ruset av sig. För säkerhets skull poängterade jag att jag hade tystnadsplikt och att de själva fick avgöra om de skulle dela med sig av händelsen till nära och kära. Även om händelsen har en lätt komisk anstrykning kunde jag hålla mig för skratt under detta hembesök, vilket läkare för övrigt bör göra under alla hembesök om inte patienten berättar en rolig historia. Hade pojken, med sin ringa kroppsvikt, druckit ännu mer svagdricka den natten kunde han mycket väl ha avlidit i akut alkoholförgiftning eller kvävts av en kräkning. Troligen skulle föräldrarna allvarligt komma att förmana pojken att inte göra om det han gjort den natten och kanske satte man även ett lås på skafferiet.