Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Att sätta guldkant på pensionärslivet

Boel Ljungberg närmast hoppar ur hotellsängen. Trots sin aktningsvärda ålder är hon nämligen fortfarande förvånansvärt vig och pigg. Men så har hon också varit fysiskt aktiv i hela sitt liv, med till exempel många och långa cykelturer. När hon var 50 cyklade hon faktiskt fram och tillbaka mellan Lund och Luleå.

Och även nu på ålderns höst är hon mycket aktiv - både till kropp och själ. Inte minst ägnar hon sig fortfarande åt både yoga och meditation. Något som hon började med redan på 60-talet. Faktiskt var hon med när Paul och George från Beatles besökte Falsterbo i oktober 1967 för att träffa Maharishi Mahesh Yogi och lyssna till hans föreläsningar om transcendental meditation.

Det brukar hon inte berätta särskilt ofta eftersom hon vanligtvis inte känner sig riktigt trodd. Men händelsen är inte så märklig som den kanske verkar - hon var helt enkelt inbjuden av en nära vän som var med och arrangerade föreläsningarna.

Att hon också passade på att hamna i säng med Paul McCartney brukar hon inte heller berätta - av nyss nämnda skäl. Dessutom var det femtio år sedan och hon minns inte längre alla detaljer. Men hon kommer ihåg att Maharishin också stötte på henne - det hade han dock ingenting för.

Efter att hon alltså trots sin ålder närmast hoppat ur sin hotellsäng, ägnar hon sig åt en stunds gymnastiska övningar för att därefter göra morgontoalett. Sedan tar hon hissen ner till lobbyn där hon frågar efter frukostrestaurangen. Portiern är en stroppig och dryg man i 40-årsåldern som gör ett väldigt otrevligt intryck, även om han efter lite om och men pekar ut vägen till frukostbuffén. Hennes far skulle ha sagt att portiern var en typ som gav intryck av att ha fått en fis på tvären.

Efter ett smakligt morgonmål beger sig Boel ut på stan. Denna den första morgonen på hennes veckolånga Stockholmsbesök inleder hon på Fotografiska, som öppnar redan klockan 09.00.

Huvudutställningen består av erotisk fotokonst varav en betydande del utgörs av bilder på män inbegripna i sexuella situationer med andra män - vilket alltid varit en av Boels absoluta favoritfantasier. Vilket lett till att hon i perioder varit flitig konsument av Tom of Finlands teckningar. Och när hon i slutet av 1970-talet undervisade i USA passade hon ibland på att besöka klubbar där hon kunde iakta den typen av aktiviteter utförda in flagranti.

Efter några givande timmar lämnar hon Fotografiska och beger sig till NK. Hon besöker några av modebutikerna, men hittar inte något speciellt. Istället går hon en sväng i gångarna och tittar på hundar. Det är ju numera tillåtet för varuhusets besökare att ta med sina fyrfota vänner.

Hon sätter sig på huk framför en stor och lurvig vovve, som hon börjar klappa. Samtidigt försöker hon utan framgång charma hundens attraktiva husse, som ursäktar sig och skyndar vidare.

Efter besöket på NK går Boel en promenad och passerar så småningom ett kafé med uteservering där en påfallande vacker ung man sitter och äter. Hon bestämmer sig för att det är dags för lunch även för hennes del och går därför in och köper en pastasallad och en flaska mineralvatten. Hon får maten på en bricka som hon bär med sig ut och trots att det finns gott om lediga bord så går hon fram till den unge mannen och frågar om hon får slå sig ner hos honom. Detta trots att hon naturligtvis är medveten om att det i Sverige anses som konstigt, närmast på gränsen till psykopati, att så burdust tränga sig på. Och mycket riktigt granskar ynglingen henne med en besvärad, skeptisk och misstrogen blick, men verkar ändå uppfatta henne som relativt harmlös, eftersom han slår ut med handen mot bordet. Hon ställer ner sin bricka och sätter sig.

"Fantastiskt väder vi har idag", säger hon och får ett oengagerat "mm" till svar. "Du och jag har tydligen valt likadan sallad", fortsätter hon men svaret blir nu bara tystnad. Hon granskar den unge mannens yttre företräden. Mörkt hår, underbara gröna ögon, en tunn åtsittande skjorta som framhäver den muskulösa kroppen. Uppenbarligen något värt att anstränga sig för, trots den så här långt klena responsen.

Hon noterar att grabben bär trasiga jeans vilka får henne att minnas 80-talet då hennes son var i tjugoårsåldern och bar jeans med hål på knäna, vilket var inne då. Och hon minns hur hennes mor, som var född i början av seklet, hade förfasat sig och erbjudit sig att köpa nya byxor till dottersonen eftersom hon förknippade trasiga kläder med fattigdom, slarvighet och skam. Att byxor med hål var modernt kunde mormodern inte alls ta till sig. Med ett leende undrar Boel i tanken hur den unge mannen framför henne hade reagerat om hon erbjudit sig att köpa nya och hela byxor till honom. Troligen hade han väl undrat om hon avvikit från någon psykiatrisk klinik.

"Jag har visst glömt att presentera mig. Mitt namn är Boel", säger hon och sträcker fram sin hand som han helt utan entusiasm helt kort tar i sin. "David", mumlar han. Han är i alla fall väluppfostrad nog att besvara en presentation, tänker hon.

Mellan pastatuggorna försöker hon få igång ett samtal. "Är du ledig idag, eller har du bara lunchrast?" undrar hon. Han svarar att hans semester just börjat. "Men du är kvar i stan?" blir hennes följdfråga. "Bara första veckan", är hans svar, sedan ska han tillbringa fjorton dagar i föräldrarnas stuga i skärgården.

Plötsligt verkar han betydligt mer positiv till att samtala med henne. Hon frågar vad han jobbar med och han berättar att han är programerare. På följdfrågan var han lärt sig det, svarar han: "KTH." Med andra ord är han i hennes tycke rena svärmorsdrömmen. Både snygg och högskoleutbildad - vad kan man mer begära.

I så oskyldig ton som möjligt undrar hon om hans eventuella flickvän ska följa med honom till skärgården. "Vi gjorde slut för en månad sedan", blir hans svar.

Sedan blir det han som ställer en fråga - han undrar vad hon själv arbetar med och hon berättar att hon är pensionerad. Då undrar han vad hon jobbade med tidigare. Hon svarar undvikande att hon pratade och skrev. "Jaha, journalist", blir hans slutsats och hon rättar honom inte. Vis av erfarenheten brukar hon inte berätta för okända män att hon varit professor, det uppfattas nämligen ofta som ett hot - en källa till mindervärdeskänslor. Och att hennes professur gällde religionshistoria brukar inte heller anses direkt sexigt.

Nu när David verkar vara på lite bättre humör, ber hon, med antydd flörtighet, honom att säga något snällt om henne. Hon tillägger att hon behöver lite vänlighet. Han säger oskyldigt: "Jag gillar din dialekt, den är fin." Hon svarar: "Lundensiska... Många i Skåne tycker att det låter snobbigt och fisförnämnt." Han replikerar med ett leende: "Som mina Lidingö-i:n, då."

Hon frågar om han vet att de så kallade Lidingö-i:na ursprungligen kommer från Västkusten och vid sekelskiftet 1900 importerades till Stockholm av stadens rika. Det visste inte David så Boel berättar att det vid den tiden var något helt nytt att åka på semester och att de få Stockholmare som hade råd och möjlighet därtill åkte till Bohuslän. Och sedan började de att ta efter de bohusländska fiskarnas utdragna i:n, för att på så sätt visa andra stockholmare att de minsann var så fina och rika att de kunde semestra på Västkusten. "Kul berättelse", tycker David.

Boel fortsätter: "På tal om min dialekt så har det gjorts undersökningar som visar att många icke-skåningar tycker att skånska låter både pålitligt och sexigt. Det kanske du också tycker?" David, som fortfarande inte verkar ana vart samtalet är på väg, svarar att det håller han med om.

Boel lägger ifrån sig sina bestick och sträcker sig efter sin mobil, samtidigt som hon frågar vad han gillar för musik. David svarar att han för tillfället mest lyssnar på Avicii. Boel känner via sina barnbarn till den svenska discjockeyn, vet till och med att han egentligen heter Tim och är son till skådespelerskan Anki Lidén. Att hon tycker att det som Avicii skapar knappt ens kan kallas musik berättar hon dock inte.

Istället säger hon: "Det här är min favoritmusik", samtidigt som Jefferson Airplanes taggtrådsrock strömmar ur telefonens högtalare. Och just som sångerskan Grace Slick med sin hårda och krävande men samtidigt sensuella röst frågar: "Don't you want somebody to love", lägger Boel under bordet sin hand på Davids lår samtidigt som hon ser honom i ögonen.

"Hur gammal är du?" frågar David. Och där föll polletten ner, tänker hon och svarar: "75". David säger: "Jag är 25 och du är äldre än min mormor!"

Och här inträder den verkligt svåra fasen. Hon har alltså nu att övertyga en 25-årig man, som tydligen inte är särskilt gerontofil, om att han faktiskt skulle uppskatta sexuellt umgänge med en femtio år äldre kvinna. Hon använder sig dels av allmän flörtighet och ett visst mått av handpåläggning, men hennes främsta vapen är hennes väl utvecklade retoriska förmåga. Hon lägger nämligen fram ett antal starka argument för varför hon har mer att ge honom sexuellt än någon jämnårig flicksnärta. Och efter inte mer än tio minuters förföriskt argumenterande har hon vunnit åtminstone hans tillfälliga gunst och de tar en taxi till hennes hotell.

Stolt som en tupp för Boel sin nyfunne älskare genom foajén. När de passerar receptionen kan hon inte låta bli att lätt daska till Davids välformade ända, vilket renderar henne en svårtolkad men tillsynes förvirrad blick från den stroppiga portiern. Detta roar henne oerhört.

På rummet börjar de hångla redan direkt innanför dörren. Efter en liten stund frigör hon sig och slinker in i badrummet för en kort stunds uppfräschning och föreberedelse.

När hon kommer ut ur badrumrummet ligger han redan naken på sängen. Han är slak och hon anar en viss ambivalens, så hon lägger sig bredvid och kysser hans hals och bröstvårtor samtidigt som hon smeker hans kön som långsamt vaknar. Hon glider ner och tar hans lem i sin mun. Vilket får honom att andas tungt och att utbrista njutningsfullt och tydligen överaskat: "Wow!" Det slår aldrig fel, hon har alltid varit bra på det orala - oavsett om det handlat om att hålla föredrag eller idka fellatio.

När även hon blivit uppvärmd tar han henne så intensivt han vågar, med ändå ömsint. Han är riktigt bra, inte minst med tanke på hans ringa ålder. Redan efter några minuter kommer hennes första orgasm och den följs av fler. När han själv långt om länge kommer stönar han så högt att det förmodligen hörs ända ner till portiern. Hon kommer att tänka på vad en vännina en gång sa angående att män under sexakten oftast inte stönar förrän det går för dem. Vänninan definerade detta som att det är en signal betydande "passa på och njut nu, för om tre sekunder är det slut". Hon ler vid tanken.

Efteråt ligger de nakna bredvid varandra. Hon har sin hand på hans bröst. "Shit, vad bra du var", konstaterar han och tillägger: "Och då jämför jag med tjejer i min egen ålder." Hon ler lite snett och säger: "Tja, du vet - gammal är äldst." Han undrar vad hon menar och hon förtydligar: "Övning ger färdighet och ju äldre man är desto mer färdighet har man haft möjlighet att skaffa sig. Jag är så gammal att jag hunnit träna mycket på det här." Han konstaterar att hon är en av de bästa han haft. Hon ler igen, stryker med handen över hans vältränade mage och säger: "Som sagt - gammal är äldst."




Prosa (Novell) av Herr Farbror
Läst 179 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-01-28 17:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Herr Farbror
Herr Farbror