Kommer i tystnad nedför bergen innan er gryning randats

innan falken lotsats fram av dimman över oktoberängder

där löv utan adresser virvlat alltid kommer att virvla

från ursprungspositionen utom tävlan

fram genom flacklandskapets vara i tiden som löper

över alla horisonter samtidigt som ett flertal lämningar

vittnar om förfäders kamp mot elementen i vilka tungor

lakats ur sitt salt och ådror krympt och förslutits



alltid dessa marker som brutits upp dessa banor med åkdon

som utan förvarning framkastats inför vår åsyn

endast fragment från förr då ännu dalarna löpte gröna

fåror av vatten tar sig inte längre uppifrån och

nedåt utan nerifrån och ännu längre ner bland barken

knastrande liksom våra ögon stirrat sig in i skymningen

över ett vidsträckt tundraland dess istidslinser

och de rännilar som uppstod innan allt blev hågkomst…



anländer till plats där fyra vägar möts av stålklingad blick

vänder tillbaka märker eldstötar bara inte bli till bildstod

likt de andra slutresenärerna vilka inte funnit stigarna

vid sidan av allfarvägen somliga måste gå må vigt

bemästra alla rörelser utefter sluttningar för att sedan

hasta vidare genom kanjoner, raviner och sänkor

utan att märkas ta sig förbi alla de posteringar som är varit

uppställda utmed den zon dit få har tillträde



likt ett uppvaknande från en i begynnelsen okuvlig tro

att nedlägga byten i rasens tecken som traditionen bjuder

inte av ren förlustelse begabbelse eller annat otyg

ligger i hela ens väsen att bemäktiga sig till att följa

det innersta vilket leder en framåt till suset av permafrost

och palsars musik tills klipporna tar en uppför bergsmassiv

i hopp om ett argalifår kanske jak eller gasell

och sedan bara våga språnget.