Jag minns dessa ord,
som en ljuv viskning,
en öm kyss i min själ,
detta "Je t'aime",
han säger att jag är vacker.

Varför var du då med andra?

Säger du samma sak till de andra?

Nej, jag känner mig inte vacker,
även om jag är nöjd med mig själv,
särskilt med att jag vågar ta dessa steg själv.

Han ringer mig igen,
han säger att jag är vacker,
men vill inte förstå,
Martinique är inte paradiset som väntar mig,
ty jag litar inte på honom.