Redan medlem?
Logga in
Ensamheten dukar sitt bord
Det skrämmer ett skrik i skogen det domderar i berg och i vall det rister i fotspårens lera strålar inget ljus dit vi skall.
Det rasslar i lövens hängning sprakar ur varmhållen spis hämtar min kraft ur jordens inre som skrämmer mig på något vis.
Bland dofter och virvlande hav jag rör mig i tankar och ord förmår knappast skriva en rad när ensamheten dukar sitt bord.
Bunden vers
(Rim)
av
Peter Kohlm
Läst 248 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2018-02-01 16:36 |
Nästa text
Föregående Peter Kohlm |