Vi är som järn och syre

Jag har aldrig åt dig andats;
ändå vi långsamt korroderar
Jag känner hur min hud oxiderar
och fräts sönder av det som nu ändats

Oh, alla gånger jag exploderat!
Bara för att få se dig gråta
Mitt älskade acidum, kan du mig inte förlåta?
Nu när jag känner mig liten; mina celler har imploderat...

... och jag har färdats till ett tomrum
där mina läppar är torra
Ditt svärd har genom min rustning börjat borra
och för första gången i mitt liv är jag stum

Ljud kan inte färdas i vakuum.