Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vad är väl en dikt utan rimmande ord, utan stadga och inre struktur blott en smekning med ord emot drömmarnas värld, fylld av undran om när, var och hur...


Dikt utan rim

I en dikt utan rim, flyter känslorna fritt, utan annan stadga än gränsen mellan verklighet och fantasi...den hårfina gränsen mellan dröm och vakenhet, mellan sångröst och tankeverksamhet...

Där satt jag således på passagerarsätet i min bil som framfördes av en gestalt vid min sida...snett framför bilen som vi satt i stod min lastbil, vilken hon tidigare använt, parkerad bredvid en låg betongmur, och jag antydde att hon kunde väl parkera bilen där framme, så kunde jag kliva ur och äntra min egen lastbilshytt och köra iväg...Javisst sa hon, och närmade sig utrymmet mellan lastbilen och betongmuren, vilket blev allt smalare ju närmre vi kom... på ett typiskt kvinnligt sätt parkerade hon slutligen så tätt intill betongmuren på bilens högra sida att jag förvånades över hur hon lyckades med det utan att skrapa bilens sida emot betongmuren...efter att hon sakta stigit ur bilen själv, så lyckades jag också slutligen ta mig ur bilen på förarsidan, och klämma mig bakåt mellan bilen och lastbilen, tills jag slutligen fick fri rörelse och sikt över de båda parkerade bilarnas baksidor, och till min förvåning upptäckte jag att hon tidigare parkerat lastbilen till hälften i en vattenpöl....lastbilens vänstra bakhjul och vänstra framhjul stod parkerade i en decimeterdjup vattensamling, och jag utbrast så eftertänksamt som jag bara förmådde; ”Wow...den här parkeringen var verkligen annorlunda... det är fullt med vatten bredvid lastbilen...”, medan jag samtidigt undertryckte alla andra spontana uttryck vilka inombords gjorde sig gällande angående vad jag ansåg om vattenvadning i allmänhet och kvinnors fickparkering i synnerhet... hon svarade då, men innan hon hann yttra de orden som så fastnat i mitt minne, vred jag långsamt blicken emot hennes drömlika gestalt, där hon uppenbarade sig på udden av en liten strandremsa snett bakom mig, dit hon förflyttat sig medan jag själv inspekterade möjligheten att äntra min av henne själv tidigare parkerade lastbil... och såg att hon varligt klivit ur sina kläder och stod naken med ryggen halvt vänd emot mig, till en tredjedel nedstigen i de alltmer djupnande vattnen runt omkring oss, och med sin uppmärksamhet vriden snett emot mig medan hennes kropp sakta omslöts av den alltmer stigande skimrande ytan, så fångade hon min känsla med orden; ”Jag kokar vattnet med mig...”




Prosa av Svart svan
Läst 84 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-02-03 07:05



Bookmark and Share


  WyS VIP
Intressant om det undermedvetnas språk! Fångades till slutet!
2018-02-03
  > Nästa text
< Föregående

Svart svan
Svart svan