Något som gör mig riktigt ont är att se så många människor
deprimerade och att de mår dåligt...
Inte minst här på poeter, Jag sitter förbrilt och letar efter vackra
hoppfulla dikter, men de är så sällsynta. Oftast möter jag istället
vilsna, förkrossade, desperata själar fångade i sorgens och livets
mörka fängelsehåla och de verkar inte kunna slita sig loss.
Jag mår själv ganska bra fast jag har mina stora sorger fast jag
har nog lärt mig att hantera dem på ett bra sätt som hjälper mig
mycket!
Men, det är svårt att vara fullständigt lycklig i en värld som faller ihop
och människor mår så dåligt. Man önskar så att man kunde lätta deras
bördor, men man är ju bara en ofullkomlig människa själv under
slavens bojor. Vi lever verkligen i kritiska tider som är svåra att komma
tillrätta med. ja människan kan inte styra sina egna steg.
Vi behöver hjälp från han som skapade oss och han längtar efter
att hjälpa oss då han inte är långt borta från någon av oss.
Snart är ljusare tider här, men just nu befinner vi oss i en mycket
mörk gränd i en tid som håller på att försvinna.
Ljuset blir allt klarare tills en dag snart då gryningen kommer att
skina så starkt och lyckan och glädjen kommer att övervinna det
onda som varit och vi kommer inte längre vilja ens minnas det.