Jag vaknar av att det prasslar i min kudde

som är ett maskrosblad

jag utkämpar ständigt mina krig

i mina drömmar där jag slåss mot snöflingor

och kol kritor som flyger och far omkring.

Min lans är min penna och vapen

jag stöter pennans gummi i asfalten

och jag far likt en pil till skyn.

Lever och bor på en tallbarr

och svävar ibland genom skogen

för att leta efter blodiga strider

är inte rädd jag vet att jag alltid vinner

hur jag vet? jo för jag vaknar ju varje morgon

lite blåmärken här och var förvisso men men.

Jag bestämmer och regisserar

mina drömmar själv

där kan jag aldrig dö

men heller aldrig vinna.

Det är livets och drömmarnas kretslopp 

båda är beroende av varandra

men där måste finnas en balans i allt

för att inte dröm skall bli för mycket sanning

och livet inte för mycket fantasi.

Nu skall jag rida ut i nattens massa

på en ostbåge för att slåss mot pärmar

utan innehåll och veja undan för 

o vässade pen stumpar i min jakt

för att fånga in det ord

som aldrig har uttalats eller ens skrivits.