Så ville jag ta vid. I den omöjliga punkten där du börjar om. Där klamrandet och ägandet och det misstänksamma vill bo. Där jag inte kan andas. Och ändå.

Mina ögon talade ett annat språk, min mun vältrade sig i dyn och min kropp lyste med sin frånvaro. Själen var sin egen och alltid samma. Den fick dock aldrig det utrymme den behövde.

Lägg dig vid min eld och mumla tyst din bön om frihet. Jag ska hörsamma den. Som jag hörsammar min bön. Inte alls.

Och i samma ögonlock som jag stänger in. Ska jag öppna upp. Och börja ta vid. Och hur det aldrig kan vara samma. Och hur det alltid är som det är. Och vet du då inte detta redan, långt innan jag skriver. Innan jag river bladen ur dagboken och innan jag längtar närheten och innan jag rest.

Och så ville jag vara i den omöjliga punkt. Där jag börjar andas igen.