som slagrutan böjer sig efter vattnet
vänds alltid mina ögon mot dig
jag är och förblir och du alltid
fråga mig inte varför

har klappat så många portar
vänt så många stenar
men bara jord och luft det var
vind och tårar
hoppet ändå levde kvar
att alla skärvor finna
När kudden i dag vaknade
var den broderad med den sista röken
men än faller droppar från träden
det är lyckan som får våren att spira
att slå ut sina knoppar
sköra och mjuka
fröet som legat i träda
det gör ont när knoppar brister
ljuvligt ändå när sorgen mister
sitt grepp om våren

jag tror på dig som alltid
tror som havet på vågens skum
träden på sina löv