Jan vaknade till ljudet av en kråka som satt på fönsterkanten och tittade in genom fönstret. Anna var redan vaken och höll på att damma av lite möbler i hans gamla rum. Han satte sig långsamt upp och tittade nyfiket på kråkan, han mindes att hans far var fascinerad av dem och den där fläcken på högra kinden påminde honom om hans pappas födelsemärke. - Fascinerande att du bär på pappas födelsemärke, så jag kallar dig Björn.

- Jaha, du har äntligen vaknat. Det finns mycket att göra i huset, så ta din frukost så du orkar med det.
- Jo, det behövs nog efter en sådan natt.
- Jag vet inte vad som har hänt, men du verkade vara rädd för något.
- Ja, men någon var här.
- Nej, det fanns bara våra spår i dammet.
- Jag kan inte förklara det faktiskt.
- Oroa dig inte, det är ofta så att gamla minnen spelar en människa spratt.

Jan tittade mot fönstret och kråkan Björn hade flugit iväg, samtidigt kysste Anna honom ömt och hennes gröna ögon granskade honom oroligt.

- Ja, du verkar fortfarande vara rädd.
- Såg du kråkan?
- Ja, han satt där och tittade in.
- Lustigt att märket såg ut som pappas födelsemärke bara, så jag kallar honom Björn efter pappa.
- Okej, men du vet att vi måste hämta din son efter städningen, så upp och hoppa nu.
- Dina föräldrar är toppen som ställer upp för oss, tur att vi inte bor så långt bort från dem nu.
- Ja, de tröttnade på Stockholm och flyttade hit, till dina hemtrakter. du har gett ett gott intryck.

Hon gick iväg och pekade mot köket, hon log varmt när hon vände sig om. Han gick nerför trapporna och såg sig själv som en liten pojke, hörde sin mamma ropa på honom i sitt inre, han log och var glad över att det gamla huset var hans nu. Han tog fram choklad och värmde mjölk bara för att känna smaken igen, bredde några smörgåsar med ost och tittade ut mot trädgården som var vildvuxen, en viss charm med det tänkte han. Björn satt på räcket utanför fönstret och kikade på honom igen, Jan kände sin fars närvaro.

De städade huset och det tog hela dagen, de tog en kaffepaus med jämna mellanrum, när de var nöjda så ringde Anna sina föräldrar i Järna, de skulle äta middag hos dem när de hämtade Johan. Jan såg kråkan flera gånger vid fönstren under dagen och känslan av pappans närvaro blev bara starkare för varje gång. När de äntligen var klara så gick de ner till bilen som var parkerad framför bommen, Anna satte sig i förarsätet medan Jan satte sig bredvid, han tog upp sin mobiltelefon för att gå igenom sin epost. Anna startade bilen och backade långsamt, ett skri hördes och på bommen satt Björn, Jan kände en ilning utefter sin ryggrad.