I alla sanningar står solroshjärtat för sig. Stadigt. Där jag svajar. Och ändå är det mitt. Jag ler när jag tänker på hur stolt jag ändå är.

Vi går en bit över våra marker och jag undrar om du känner vad jag tänker. Vet du då alla tvivel och alla förhoppningar. Var ska jag föda våra ungar. Plantera våra bananträd. Stämma gitarren och sticka färdigt alla tröjor. Jag går en bit på den rödbruna jorden och saknar snålblåsten över sjön i augusti. Vänder huvudet mot bryggans förtöjning och vet att den måste förankras. Dröjer kvar i den okända kontinenten och har stövlarna fast i sankmarken mellan husen.

I alla verkligheter åker vi sexhundrafemtio kilometer för att se om en hund kan få sitt hem. Och jag vet att trots alla märkligheter som andra vill pådyvla oss att detta är det enda rätta just nu. Vi måste få en rätsida. Och den kanske heter ’ghost’. Det kan man inte på förhand veta.

Jag älskar alla mina på deras villkor. Tro aldrig annat. Jag är ingen naiv.