han frågar
''Ska vi gå och lägga oss?''
Hans röst är så mjuk, den omsluter mig som en atmosfär av kärlek, ömhet. Den låter som en inbjudan till hans inre. hans ton avslöjar att det finns hopp, det finns en väg in i den förtrollade trädgården där han ser mig så som jag önskar att han såg mig.
jag måste få höra den igen så jag svarar
''Vad sa du?''
han säger igen, med samma underbara, mjuka, vackraste röst
''Ska vi gå och lägga oss?''
Jag kan inte få nog, här i ligger allt jag velat ha, allt jag försökt gräva ut bland korta svar, tomma blickar och ytlig beröring. här möts min önskebild och hans riktiga röst. jag måste få höra den en gång till, snälla.

''Vad sa du?''
''Ska vi gå och lägga oss?''
Och där försvann den. Jag är återigen utestängd. Ensam. Tillsammans, med honom. Tillbaka till min plats vid den stora, mörka glasdörr som reser sig ända upp till himlen. Dömd till att stå och knacka, tills han vill släppa in mig, i all evighet om så behövs.

Men denna gång knackar jag med ivrigare handledsrörelser, för genom en smal spricka i denna enorma glasdörr hörde jag en ängels röst.

''Ja, snart.'' svarar jag.