Senkommen blir tiden, för alltid oförutsägbart nattetid. Jag kommer för sent hem med tåget, driften förblir alltid starkare med åren, den kunde liknas vid ett snöfall utan planer. Jo jag ville komma hem, mörkret det hade varit totalt ogenomskådbart hela natten.
Hur många har sett framtiden byta riktning för varje tågstopp, när mötet med omvärlden var som i ett plåtskal. Tävlingsinriktad som en förare, kolonnledare av en Speedway trupp som färdas mot norr aldrig mot Öster aldrig mot väster. Endast mot norr som blev söder när vi kom hem, min väg var alltid hemåt och det var de andras väg också. Den var alltid längst bortom allt som var deras, den kunde därmed förändras till en hemväg.

Ingen mötte på perrongen när morgonen hade inträtt. Världens längtan förblev gryningslös. Hela nattens mörker upprepades med replay samtidigt som missionsförbundarens bönekavalkad skapade ett minne, av att alla åkte mot färdriktningen.

Allt som blev kvar var en Alice i natten hallucinatorisk känsla. Jag åkte inte bort det det var de andra som åkte mot riktningen. Vid tunnel genomgångarna gavs budskapen, Icamannen sade se visionerna. Se hur alla som hade det alldeles för tråkigt förut för att njuta, nu skådar det hallogena ljuset.
Mycket av njutnings dofterna kändes som från gym korridorerna. Detta mellan alla trånga säten, påträngande som brunst.
Skidvallan doftade eller snarare stank av gammalt tjära från förr när den köptes hos kvartersbutiken. I varje tunnelgenomgång möttes jag av alla som var på väg ner i samma tåg och som nu åkte upp ännu en gång för att möta dem som skulle återigen försöka fånga sin längtan.

Lida,endast för sin lycka att bara glida utför in i hotellets lobby. Vi hade alla skidorna fastspända på ryggen som i ett nyhetsklipp från en gammal svartvit film. Vem som helst kunde se den händelsen numera utklippt och uthängt på sociala mediatablåer, annat var det ändå för den som hade sett en gammal nostalgisk film.
Oförutsägbar i sin handling, förutsägbarheten med sin hjältedyrkan från Vem är vem, från hänt i veckan. Aldrig kunde man där se det förfallna stängslet genom Vilket ingången till masslakts platsen ordnats detta för att alldeles för många renar har blivit jagade och i panik och sprungit rakt in i köttgrytan. Där de med glada tillrop blivit av med köttet, benade av en slö, köks pennkniv.

Stor som en mammut bete i det förflutna, men nu är det nutid.

Vem kunde se annat än att Bilderna var försvunna, beviset var filmat med acetat film den håller inte för girighet, den brinner upp utan att någon tände brasan. Solen stiger som en brandfackla och värmer hemvändarna.
© Bosse 10 februari 2018.