Du är jordälvan och jag stenbocken som tittar under lugg. Vi är galet vackra intill varandra, häftigare än kärleksscener i en film av David Lynch, men när svartsjukan inte längre förblir skuggan vid horisonten uppfinner vi ångest inför öppen ridå.

Den femte akten blir en brutal uppvisning i hur mycket stryk hjärtan tål innan de är blåslagna, före det är tid att gå vidare och skriva kioskpoesi om taskig blodcirkulation och åskväder, då vårt liv gjort oss bedrövligt ensamma och det var inte det jag tänkte när jag såg dig först.

Hur slutet är kan jag aldrig förstå. Jag vet endast att du kommer stå där, säga hej och berätta att ingenting gör ondare än saknaden av det perfekta, innan sjukhustankar flyttar in i hjärnan och vi känner oss verklighetsfrämmande i andras ögon.

__