Iris möter urringning och det sista som borde leta sig upp mot överbelastad pannlob är lik och förruttnelse
men då i rampljusets bländande sken så står hon i ett hörn i mitten av rummet och laddar upp sig inför natten likt en solpanel av alla vilsna blickar

förvisso är hon kommen av jord men resten är en parentes i natt när en skamlös, fullständigt skamlös, betraktare med blicken klär av henne den klänning hon valt ut bland miljoner

Det har diskuterats livligt kring framtid och ambition men femton arbetsveckor på gymet och två kandidaturer framhålls knappast taktfullt när hon solar sig i synfält och mitt eget

ord är kan räknas i ett tusental en vacker dag som denna men blickar slängs åt svin i hundra bilder per sekund omkring mig

och ändå har jag rest min petruskyrka på ord och löften om fler
men de hålls sparsamma kring henne

Två kandidaturer och femton arbetsveckor på gymet faller ljudlöst i hennes skugga och det är där som verkligheten kliver in, drar oss i håret och påminner om sin existens – man tenderar att leva i nuet och vad ska ljusa framtidsutsikter tjäna till om solen ändå går upp i morgon

De få kvarstående minnena från den kvällen sa att hon slank ur näven och verkligheten orkar inte ens låta göra sig påmind för den var inte inblandad
kvar fanns en promenad hem genom en stad som inte hade miljoner invånare och den företogs på egen hand men likförbannat inte ensam

Tvärstopp, stopp-loss, och ägnad tid åt reflektion för första gången sedan ordet reflektion infogades i vokabuläret
vem som än besitter mig är nuet alltid nu och framtid alltid oviss