Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en osammanhängande vilsen text utan rim och reson.


Vilse i känsloskogen

Jag har gått vilse bland känsloskogen stigar och grenar
det är inte så konstigt kanske eftersom jag inte vet var jag ska gå
ibland hittar jag en glänta med ljus; men jag tvekar om jag ska gå dit
det är lättare att stå kvar här i mörkret och slippa riskera något

om gläntan inte leder mig fram så har jag ju hoppats i onödan
i kallt, fuktigt och tyst mörker kan jag ju frossa i självömkan
det känns ganska bra att kunna skylla på yttre omständigheter
men jag vill ju hitta ut igen; står bara här och stirrar på ett träd

om jag står stilla så kommer jag aldrig att hitta ut men vart jag ska gå
jag börjar gå åt ett håll lite sakta bara; fryser nu och smågråter
mina strumpor är blöta och det känns rätt så långt kvar ändå
passerar en glänta och stannar till; går fram och tittar ut i solen

det känns bra att sitta där i gläntan ett tag men jag vet ju
jag vet ju att solen snart kommer att försvinna och då
ja då kommer jag ju att sitta här och frysa igen
men just nu är det skönt att sitta här

solen försvinner sakta sakta och kylan kommer krypande
snart tvingas jag att ställa mig upp igen
ska jag gå nu eller
vart då

just nu vandrar jag här i skogen och går planlöst omkring
jag ser lite gläntor här och var men vågar inte hoppas
ljuset lyser så lockande men jag blir ju bara besviken
nu har det börjat att småregna lite också

sitter nu ensam under en gran i regnet och vet inte var jag är
ska jag ropa på hjälp igen; nej ingen kommer att förstå
jag tror att jag sitter kvar här bara; det kanske slutar
jag lägger mig ner ett tag; jag är trött

i början försökte jag titta på myrstackar mot norr
jag letade efter polstjärnan
byggde en kompass
patetiskt egentligen

dom logiska verktygens begränsningar förstår man först när man är vilse i en känsloskog

jag ligger här nu och övar på att ge upp
jag är så dålig på det
egentligen borde jag odla hopp
men efter vad då

en grävling kommer och sätter sig brevid mig
han biter i mitt ben tills det knakar
kunde jag förvänta mig annat
han är ett djur

förlåt säger han jag är sådan i min natur
jag vet säger jag det gör ingenting
vi sitter tysta ett tag
sedan går han

det finns inget slut på den här skriften eftersom jag fortfarande sitter här ute i skogen och inte hittar ut...om du ser mig här ute så hjälp mig bara att landa i vart jag vill gå...eller sitt med mig tyst en stund du också...och bit mig om du måste...




Fri vers (Fri form) av Casca
Läst 242 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-02-12 15:21



Bookmark and Share


  the wildcat VIP
hm du tycks inte behöva bli mer biten
fin naturlig text
2018-02-12
  > Nästa text
< Föregående

Casca