För 41 år sedan, precis, bodde jag på Söder i (centrala) Stockholm. Jag hade ett lärarvick i Handen, dit det var 2 mil. Vintern var tuff som nu. Vädret var som nu. Alltså var SJ som nu. Alltså sökte jag alternativ. Lärare får inte komma för sent till lektioner! Nynäsvägen var smal och krokig och konstant fylld med bilar i snigelfart. I bägge riktningarna.  Men jag kan välja avgångstid själv, om jag åker bil.

Jag hade lånat brorsans bil under denna period, en DAF 750, och visste med mig att det tar tid en dag som denna. Jag var ute i tid och skulle starta. Oäoäoäoä. Batteriet klarade inte att få igång den. Remdriften gjorde att den inte kunde skjutas igång. Fram med veven. Jag MÅSTE ju fram. Taxi? Tji pengar. Tiden gick. Denna motgång hade jag inte räknat med. Näsan rann dessutom. Måste ringa skolan. På väg in igen gick jag genom en mörk gång. Där stod min avställda motorcykel med allt plattare däck. Men lite luft fanns kvar.  Har någon stulit bensinen. Nej, faktiskt inte. Går den då? Telefonsamtalet fick vänta. Nyckeln låg gömd i ett prång så det var bara att försöka. Den startade lätt. Strålkastaren lyste, för det var mörkt också.

Lärare på den tiden hade kavaj, vit skjorta och slips. Och ytterrock och lågskor. Hela kittet. MC:n löser ju problemet! Upp och hämtar hjälmen och mina nya 20-kr mc-handskar. Iväg. Isfläckar. I centrum är de sandbemängda så risken är inte så stor. Men yttersta uppmärksamhet krävs. Fort över dem så man inte hinner få sladd. Nja, om det är rätt kan nog diskuteras. Hur blir det på Nynäsvägen? Modd och ganska slitna däck innebär livsfara.

Vad sysslar du med? Tänkte jag. Men stressen tog överhanden. Tillsammans med spänningen. Vardagsedge heter det ju numera. Jodå! Rakbladsvasst!! Detta kan ju kosta livet!

Så kom jag ut på den hårt trafikerade Nynäsvägen. Konstant gas, och rak kurs minskar sladdrisken. Kallt. Jag körde mitt på vägen. De mötande väjde maximalt. Vad är det för idiot som kör motorcykel här och nu? De omkörda höll undan så gott de kunde. Näsan rann, och jag var orolig för att få lunginflammation. Också. Stelheten gjorde att jag började få svårt att växla. Jag frös som en hund. Måtte jag vara framme snart, och komma in i värmen. Kunde ju inte snyta mig. Knäna värkte av kylan från fartvinden. Fingrarna likaså. Svårt att sköta handreglagen. Visiret började få snor på insidan. Trafiken lättar lite närmare Handen. Skönt, jag får inte för ett ögonblick släppa koncentrationen på vägen. En liten isvall kan vara direkt förödande. Skynda, skynda, men försiktigt, försiktigt. Inte över 100 km/h. Om det var det minsta krokigt. Ser inte vad klockan är.  Skönt, där borta ligger skolan. Och ungarna står samlade utanför paviljongen där vi skulle vara. De frös i kylan. Som tur är bytte jag inte ut ytterrocken, för då hade nyckeln nog blivit kvar hemma. Jag styr in på skolgården och får applåder av grabbarna. Vicken majje! MC i februari. Jag försökte få ner foten till marken. Det gjorde jätteont att räta på knät. Det andra gick bättre. Försökte se cool och obesvärad ut. Det gick inte, för jag stapplade mot dörren som en 90-åring. Rollatorn var ju inte påtänkt. Med stor möda plockade jag fram nyckeln. En elev fick låsa upp. En annan ombads hämta hushållspapper, men näsan rann lite mindre nu.

Jag hade kommit precis rätt i tid. Lektionen kunde starta utan försening. Ingen anade hur jag mådde. Lektionerna skulle pågå hela dagen, och efter någon timma kände jag mig någorlunda upptinad och började oroa mig för hemfärden. Som väl är skulle den ju gå medan det var ljust, men kylan höll i sig. I lärarrummet tittade de lite på mig, men ingen kommenterade mitt val av färdmedel. De tänkte nog mer, än de sa.

Så var då skoldagen slut. Jag kollade bensinnivån, för att säkerställa att det skulle räcka hem också. Jag råkade vara luspank, så pengar till bensin hade jag i så fall behövt låna. Så skönt att jag slapp det.

Den startade. Kickstart funkar alltid. Om jag haft änglavakt på vägen dit, så var det inte självklart att hemresan skulle gå lika ”friktionsfritt”. (Hehe) Isen låg kvar. Snön och modden också. Här skulle köras försiktigt. Det var svårt. Antingen skulle man ligga i köerna och vingla med balansen. Och med halkan var detta ganska svårt då MC:n ju vägde över 200 kg. Halkar den till vill det MYCKET till för att hålla den på rät köl.

Hemresan tog nästan en timme. Morgonresan hade gått betydligt fortare. Hade jag vetat att kölden skulle bita ännu hårdare hade jag nog försökt hitta ett annat sätt att ta mig hem på. Trots 20+ och MC-intresserad. Det finns ju gränser. Som tur var stod porten öppen till gången där den vinterförvarades, så jag kunde köra ända fram och stanna lutandes mot väggen. Den längre tiden i vinddraget hade varit förödande. Det var med största möda jag lyckades upprepa proceduren att kliva av. Den där 90-åringen jag tänkte mig på morgonen, hade varit som en balettdansös i jämförelse. Steg för steg tog jag mig över gården mot gårdshuset som jag bodde i. I ytterdörren mötte jag en grannkvinna som var just…grann. Hon såg alldeles bestört ut, och jag sa. ”Var tvungen att ta MC idag. Bilen startade inte.” Hon svarade knappt, bara tittade på mig. Och gapade. Hon hade varit i tvättstugan och hade en massa attiraljer med sig. Bl a lite hushållspapper som hon gav mig. Hon följde med upp och satte på en kastrull med vatten så jag kunde få en kopp te. I mitt kök. Sedan vågade hon inte stanna kvar. Om det var för smittan eller inte har jag inte spekulerat i. Men grann var hon, och mina blickar hade hon nog sett.

Efter den där koppen te, en halstablett och med min varmaste pyjamas på kröp jag varsamt till kojs. Nu gällde det att eliminera lunginflammation, reumatism och säkert många andra virus och bakterier som vill ta chansen mot denna försvarslösa kropp. Det mörknade, jag somnade, sov hela natten och visste att sova ut, för någon undervisning hade jag inte nästa dag.

Den bleka februarisolen sken in i mitt vardagsrum. Jag kände lite på lederna. Och näsan. OK. Va? Allt OK. Snuvan borta! Totalt! Lederna värkte väl lite, men det gick strax över. Jag var frisk som en nötkärna!

Sensmoral.

Glöm det där med antibiotikakurer mot allsköns åkommor. Ut på MC i kalla vintern. Det finns inte ett virus som överlever det!