Han önskade att hon inte satt och red på hans rygg,
men Josefine var bestämd av sig,
så om hon satt så satt hon där hon satt
Om någon såg dem så var det ingen som skulle tro att de var ett par,
mest för Josefines bestämdhet och han sa aldrig någonting
förmodligen för att hon hade en del tics, tics som han skämdes över
och inför
Hon kunde se folk
Det var som en övernaturlig kraft hon hade
och använde sig av
Hon såg och hon kunde vända ditt inre emot dig,
sen var det där med att hon ryckte med huvudet när hon ljög
Och hon ljög. Alltid.
Så kan en ju inte ha det, brukade han tänka
Ibland sparkade hon ut med vänster fot,
som för att sätta snubbelben för osynliga troll
samtidigt som skrattade hon alldeles för högt.
Ja, han skämdes över henne och inför henne
Hon, hon satt och red på hans rygg
och bokstaverade sitt eget namn. Ljudligt.
Sen sa hon, som i förbigående;
- Det finns något magiskt över att det inte går att skriva med fönsterblecket