Jag trodde det var min sista dag
grå och mulen, som många andra
Min kropp, den var varm och svag
hur skulle jag ens bort från livet orka vandra?

Ingen kär satt bredvid
min av ångest svettiga bädd
Ingen kunde höra mina smärtors kvid
eller trösta mig när jag var rädd

Kanske jag av feber såg
saker som inte fanns
Men plötsligt på min hand det låg
det jag tror var en andra chans

Det var Döden, som min hand hållit och smekt
det var jag nästan säker på!
För jag tror jag såg, att han av tiden var blekt
och att han var trött av att gravar så

Han fyllde mig med hopp
och vågors skvalp, vindens sus!
Han gav liv till min sjuka kropp
och tystade ensamhetens brus

Lukten av blommor kunde jag höra
och känna färger mot min kind
Genom det tunga grå började solen stråla
över alm, gran och lind

Sedan började min feber försvinna
och jag satte mig upp i min säng
Tänk alla saker jag vill hinna
innan jag vandrar på paradisets äng

I min hals kunde jag åter törst förnimma
och hungern brände i min buk
Genom fönstret såg jag naturen glimma
och jag kände, att jag livet verkligen skulle leva
innan min kropp täcks av gräsets duk