Det kristall-frostade gräset krasade lite när jag sakta gick på tå fram på ängen.
Den lätta kylan gjorde att jag kände mig mer verklig än jag någinsin varit, gjorde mina suddiga ögon klara.


Jag hörde vinden susa lite mellan trädkronorna.
Tyckte mig höra stjärnorna viska till varandra.


Månen gjorde att alla färger förvandlades till olika nyanser i blå.


Jag stannade och såg upp på en ny värld.
En fredlig och rofylld.
Den andades lugn och jag andades med den.
Jag kände mig så hemma.


Allt var så... Naturligt.
Natten och den stjärnklara himlen hade lagt ett tunnt täcke av stillhet över världen.
Den nya världen hade andats bort alla tankar om jordens verklighet.


Jag fortsatte förstiktigt att gå, försiktigt som om det som fanns omkring mig skulle kunna rasa samman.
Försiktigt så att jag skulle kunna höra alla känslofyllda toner som natten sjöng.
Inga häftiga rörelser, för jag ville se detta paradis så nära som möjligt.


Vinden andades ut och mitt hår blåste lungt bakåt.
Vinden klappade mig mjukt på kinden och strök mig över pannan och håret.
Jag kände mig så trygg och fri.


Det kändes som om jag när som helst skulle kunna lyfta och flyga iväg.
Allt som tynger ner mig hade ju släppt, så ja, varför inte?
Jag önskade att vinden skulle hålla om mig och ta mig med sig.
Så att jag får vara kvar i samma känsla för all tid.
Så att det skulle bli min verkighet.






























Har du också varit vaken när jordens verklighet sover?