Hon visste ingenting om havet

hon hade aldrig sett havet,

hon visste bara att havet var ett stort, stort vatten.

Hon visste ingenting om döden, absolut ingenting.

Hon var bara ett barn, 4 eller 5 år.

Hon visste ingenting om sorg och ledsenhet.

Hon visste inte mycket om glädje heller.

Hon bara var.

Och ändå hade hon en återkommande fantasi,

en mycket verklig fantasi, om att hon var en ung,

men vuxen kvinna, klädd i lång kjol, sydd av rutigt bomullstyg

och med svart sjal med fransar runt huvudet.

Hon mindes,

hur hon gick ut i vattnet, ut i havet, hon gick längre och längre ut,

mycket medvetet. Havet var stort, blått och grönt, som hav ser ut.

Stranden var sand i beige, grå och gröna nyanser.

Hon gick och gick, kjolen kändes inte tung.

Hon gick längre och längre ut, mycket sorgsen, men helt orädd.

Allt kändes melankoliskt och vemodigt.

Hon gick och gick. Vattnet blev allt djupare.

Flickan visste inget om självmord och inget om hav.

Och ändå, det var det fantasin handlade om.

Det kändes så verkligt, trots att flickan visste

att det endast fanns i fantasivärlden.


Hur visste flickan, som bara var ett litet barn, så mycket om livet,

som hon inte egentligen inte visste?