DEN ENSAMME VANDRAREN ÄLSKAR STIGEN MOT KÄRLEKEN
mörkret har fallit skogen ligger tät dimman sveper in kylan sänker sig
stegen finner lyckan vart steg en njutning som en älskog i natten på väg mot kärleken
värmens andedräkt ångar sprider ett rus genom allt hon väntar där i gläntan kropparna famnar varandra
evigt ögonblick hastar bort sinnet broderar fast minnet huden tatuerad av beröring hjärtat överfyllt med kärlek
skogen svarar på deras rop men tiden har gått sin väg
stigen ligger igenvuxen nu den ensamme har nu endast kärleken till stigen kvar ...
hennes mjuka former blev till sten och berg
de röda läpparna förvandlats till mull
hans kropp blev en knotig tall sinnet förvridet liksom ett vril
de nyförälskade finner stigen ser ett mönster upprepa sig här följer aningslöst med till gläntan
allt som finns kvar är nu en sägen där den ensamme vandraren älskar stigen mot kärlekens drömda evighet
|
Nästa text
Föregående Solstrale |