Stadsfåglarnas morgonkör är inte lika stark som för en stund sedan, och stadens sorl ökar ju högre solen klättrar över Gudhjems tak och torn. Hur länge har jag varit här? Det kan inte vara mer än några dagar. Känns som att jag just kom hit. Det måste vara därför det är så svårt att hitta. Men det känns ändå som att jag varit här i evigheter. Lukten av stad fyller näsan hela tiden. Jag får inte bort den. Gatan försvinner in under mina fötter. Eller är det jag som går den fram? Fast jag vet ju vad som är rätt. Var inte dum! Men gatan försvinner in under mina fötter. Husen flyttar sig längs sidorna. Några pilar står på en rad vid en villa. Pilarna måste vara äldre än jag. Vad händer när de försvinner? Ersätts de då som allt annat?
Det är lätt att hitta till kyrkan över de vindlande gatorna. Den är ju alltid hög. Om jag stirrar på den kanske jag hittar och så kanske jag kan slå mardrömmen ur hågen. Jag säger hej till en gammal kvinna i slöja. Hon ler hastigt mot mig, men varje rynka talar om hårda år. Här nära domkyrkan ser jag inte så många stadsbor. Tre stadsvakter.
”Jag tycker att järlen har lyckats med att få bort skiten.”
”Jag håller delvis med dig, de är borta i stadens hjärta, men…”
Vakterna försvinner runt ett hörn. Jag sväljer som av en reflex. Jag måste inse att de tittar granskande på alla. Speciellt på främlingar. Jag har inget otalt med dem, men ändå skönt att de skulle åt ett annat håll. Jag sitter fast här med dem, under den tidiga solen i den här grå stinkande staden.
Kyrkans invändighet är inte mitt mål. Byggnaden tornar upp sig över mig. Blicken far upp över dess former. Inte fan minns jag vad stilen heter. Den är dunkel och mäktig. Nästan gudomlig, om en nu tror på dylikt. Några fåglar leker bland de groteskt formade droppnäsorna; bestar som vaktar tornen. Vita tussar av moln flyter över den blå himlen. Jag följer kyrkans yttre vägg. Ja se där, inte nog med att göstaiternas domkyrka är en av Gudhjems största byggnader, den ligger på Gudhjemsplatåns högsta punkt i syd. Förra gången jag var här kunde jag inte gå till kyrkans bortersta sida, ty ringmuren möter mitten av dess vägg. Platåns klev sluttar djupt ned till slätten under muren. Fötterna söker sig uppför trapporna till murkrönet. Utsikten suger till djupare i magen än spriten någonsin kommer att göra. Satte jag mig på bröstvärnet skulle jag kunna dingla med benen åtskilliga famnar över slätten, nedanför kyrkans massiva höga torn.
Men där vill jag inte sitta. Jag är fortfarande rund under fötterna. Händerna möter stenen. Jag lutar mig mot bröstvärnet.
Grönskan vaknade till liv två månader tidigare, men det är först nu sommarvärmen tar i. Morgonbrisen smeker mitt ansikte svalt och rensar näsan på stadens odörer. Jag kan andas riktigt igen! Blicken sveper. Där är Guldheim, tornet på en ensam klippa vars enda förbindelse med platån är en bro och avloppsledningarna. Vad är det folk har sagt om Guldheim? Är inte det järlens säte? Jag vet inte. Vid alla giftsprutor, varför skulle jag bry mig? Det är fortfarande svårt att få ihop tankarna, och det kommer inte att ändras idag. Det kan jag sätta mitt sista guld på.







Flöjtmusiken ökar i styrka så fort jag kommer in i dunklet på värdshuset Skrattande Tomten. Melankoliska toner ackompanjerade av glesa applåder i otakt. Någon ropar titeln på en visa och tonerna byter skepnad. Folk sjunger med. En mungiga och en trumma stämmer ekande in. En visa om fornstora dar. Jag kommer inte ihåg hur jag kom tillbaka. Det är som att jag har hoppat i tiden. Jag biter ihop så att tänderna och käkleden knakar och siktar på min vanliga plats. Ser inte på någon eller något. Ignorerar de ömmande fötterna, ty snart skall jag få sitta, och då skall jag strunta i molande börtur- och suloris-muskler. Jag behöver inte se för att veta att de uppstoppade dammiga björn- och varghuvudena stirrar ned på gästerna från sina platser; att dödsklockorna står utplacerade vid pelarna för att med sina förföriska dofter dölja stanken av gammal fylla och spya; att samma grupp män som vanligt sitter i sitt hörn och skrålar hjältekväden från en svunnen tid medan de skålar i mjöd och vin. De sitter alltid där. De sjunger alltid samma visor. Förstår de inte att det inte kommer att göra dem till bättre människor? Jag skakar på huvudet. Deras förehavanden intresserar mig inte. De är så världsliga. Eller så skäms jag för att ha fallit till nivån under dem. Jag vet inte riktigt. Inte förrän ävísen jagat fart på mina tankar igen. Det är bara morgon än.







Skuggavar skrattar fram orden. ”Jo ser du. En gång i tin lunkade storslagna bestar i Urdakvard.”
”När var det här?”
”För länge sen.”
”Låter som mytologisk tid.”
”Varå mytologisk tid?”
”Du vet väl hur tideräkningen är indelad?”
”Naaääh… ja dricker sprit vettu.”
Jag ger upp en suck som övergår i ett skratt. ”Vi lever i den historiska tiden.”
”Jarinte historisk.”
”Den heter så för att vi kan sammanställa vad som händer nu, och vi har sammanställningar från förr. Innan historisk tid kom mytologisk tid.”
”Sagornas tid?” Skuggavar skrattar. ”Jag trodde inte du var så full att du trodde på sånt.” Han kacklar förnöjt som hade han vunnit ett vad.
Jag rapar. ”Mer i betydelsen att det enda vi vet från den tiden är sagor som har överlevt till nu. Men inget är säkert. Innan det kom skymningstid.”
”Nu hittarupå!”
Jag skrattar också. ”Nej det heter så. För vi vet ingenting om den tiden.”
”Det va säket under skymningstidn som bestarna lunka fram här. Med dem fanns stora mäktiga mänskor. Gudarna kallades de. De som hade sitt eget hem i gudarnas rike, och runorna va deras hemlia viskningar bundna i sten. Alla gudar var int snälla.”
”De var som människor alltså?”
Skuggavar nickar och dreglar mjöd över skägget.
”Vad är meningen att ha gudar om de inte är bättre än människor?”
”Vid Slemme, int vet ja heller! En av dem, Bråke, var av jätteätt.”
”Bråke”, skrattar jag. ”Nu hittar du på medan du berättar!”
”Ja kan ha förgätat va gudarna hette men det är int det viktiaste, Sláin. Tig nu! Tänk på Bråke, han kanske hör dig från sin grav. Han hade jallafall retat sina bröder å flydde ti ett fjäll där han byggde ett hus. Huset hade fyra dörrar i varje väderstreck och där satt han å kika ut genom de öppna dörrarna ifall hans bröder skulle komma och slå honom.”
”Det låter kallt. Varför kunde han inte ha fyra fönster bara så slapp han ha dörrarna öppna?”
Skuggavar ger mig en vass blick som mjuknar när jag skjuter honom ett glas ävís. ”Så så. Inge bråk. Bråke va bra på bråk å se vart det tog honom! Han gilla jallafall att bada i formen av en lax för han va hamnskiftare. En dag såg han hur hans bröder Tordön å Skuggolle närma sig. Kvickt förvandla han sig till en lax och stack ned i älven. Men hans bröder såg det å börja fiska. När de fick tag på Bråke knep Tordön om honom. Bråke försökte då smita, men Tordön hade nävar som en jätte och knep ihop så hårt att stjärten blev smal.”
”Och sedan blev alla laxar så?”
Skuggavar nickar så att det ovårdade håret yr.
”Hur då?”
Skuggavar slutar nicka. ”Va?”
”Hur kan en gud som förvandlas till en lax göra att alla laxar får en smal stjärt?”
”Slappna av, Sláin, deär föfan en saga.”
Skuggavar dricker så att han somnar över bordet. Jag går ut samtidigt som katten slinker in. Nu kan jag gissa vilken ätt det är ty det är mörkt ute, bortanför gatlyktornas ljus. Jag smyger runt som månskenet självt, medan huvudet snurrar som ett hjul. Vandringskäppen är min enda vän. Jag är ensam. Inte längre en del av ett lag.









Jag kliver upp, svettig igen, och promenerar mig kall. Äter en bit mat. Super. Äter lite till och super lite till. Jag går ut i den ljusa natten. Går till sängs. Drömmer om gudar och valdrakar. Går upp för att supa till mat så att spriten inte skall uppföras i Motboken. Är det inte en ny månad snart? Det känns som att midsommarafton var för länge sedan. Tankarna vandrar överallt hela tiden och jag kommer inte ihåg vart, för det spelar ingen roll i röken och spriten. Drömmar fyllda av gränder och blod. Kliver upp när kroppens uppror minskat. Frukost med sprit till. Katten blänger på mig. Gudhjems gatstenar. Middag med sprit. En annan måltid med sprit. Sover. Kliver upp. Frukost till sprit. Gudhjems gatstenar. Katten klöser efter mig. Mer mat och sprit och sömn och drömmar och mer sprit och så sängen igen fast jag kommer inte ihåg vad jag gjort idag men det är antagligen samma som jag gjort under alla andra dagar här. Jag onanerar så att fittan ömmar innan jag bara slocknar. Kliver upp. Super. Går. Glömmer. Super. Dygnen flyter ihop. Ljusa nätter. Mörka drömmar. Svett. Sprit. Det första slaget ekar dovt av knäckta ben. Ett ljud av smärta blandas med ljudet från blod i luftstrupen. Inte bara min lunk bryts. Där. Tre män inne i gränden. Nej. Det är fyra gestalter.