(Ni som följt mig vet att jag skrivit flertalet texter om Donald Trump och valet i USA.

Nu har jag läst och redovisat, i Dala-Demokraten, den nyutkomna boken FIRE AND FURY, Inside the Trump White House.)

Donald Trump trodde inte att han skulle vinna valet 

Donald J. Trumps avsikt när han kandiderade till presidentposten var inte att vinna. Alla, inklusive han själv, ansåg det omöjligt. Han siktade istället på att ”nästan vinna”. Därigenom skulle han skapa sig ett namn och popularitet bland många amerikaner. Med detta i ryggen skulle han starta en TV-station. (Konkurrera ut ultrakonservativa Fox News är min gissning.)

   Det omöjliga skedde. Han vann med liten marginal. När chocken lagt sig kände han sig stolt och solade sig i glansen av att vara bäst, störst och vackrast. Han var den alla såg upp till. Melania, hans fru, var däremot förtvivlad. Hennes frihet i New York gick upp i rök. Donald reste mycket så de sågs sällan tillsammans. Ofta bodde han i sitt residens i Mar-a-Lago i Florida eller i huset i Beverly Hills, L.A. Nu skulle hon som landets ”first lady” tvingas stå vid sin mans sida och lojalt stötta honom. Åtminstone utåt. Något hon bävade inför.

   Trump är en illitterat person som inte orkar läsa mer än längden på en tweet. TV är hans medium. I sovrummet har han tre TV-skärmar. Han är helt novis när det gäller politik och besvärande historielös. De anspelningar han gör på amerikansk historia eller personer har någon bakom kulisserna lärt honom timmarna innan framförandet. Han är spontan och oberäknelig. Slänger ur sig eller twittrar de senaste tankarna, oanalyserade. Skrivna tal följer han endast en kort stund. Sedan drar han iväg med personliga tankar och sidospår. Därför är han mycket svår att hantera för sin stab. En samling människor som är lika obevandrade i politik som han själv.

   Det ska vara stora saker för att få honom engagerad. Småsaker intresserar honom inte. Det finns också bara en sanning. Hans egen. Därför blir det ständiga konflikter med media. Så illa att han utlyst ett veritabelt enmanskrig. Kriget mot journalisterna är egentligt gammalt. Det tog sin början i New York. Tidningarna där tröttnade på att ständigt skriva om honom och hans imperium. I varje fall på det sätt Trump ville. Han skulle höjas till skyarna, vilket pressen till slut inte gick med på. Berömdhet var lika med kärlek för honom. Han sa, ”Att vara berömd är att vara älskad, eller åtminstone få folk att krypa för en.”

   Han har en stor fascination för starka män. Vladimir Putin t.ex.

   Vid installationen som USA:s fyrtiofemte president påstod Trump att där var den största mängden åskådare någonsin. Över en million. Den officiella siffran var cirka 250 000. Vita Husets talesperson myntade då begreppet ”alternativa fakta” som försvar. Ett nyord som sedan dess blivit en följetong under hans tid hittills som president. Ett annat begrepp som spridits över hela världen är ”fake news”. Användbart tycks Vita Huset mena.

   Trump lider av skräck att bli matförgiftad. Därför äter han gärna på McDonald’s. Där vet ingen i förväg vem som ska äta hamburgaren. Således ingen risk att den ska vara preparerad.

Det är ingen vacker bild Michael Wolff målar upp, men jag tror att svenska TV-tittare känner igen det mesta. Om inte annat så anar man nog sanningen bakom medial rapportering.

   Vid besättning av tjänsterna avråddes han att använda sin dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner. Att driva landet ska inte vara en familjeaffär. Trots det anställdes de och agerar ofta tillsammans under namnet Jarvanka. En kombination av tilltalsnamnen. Även Trumps son Don Jr. engagerades.

   I övrigt är tjänsterna besatta av folk i hans egen vänkrets. De flesta rika. Naturligtvis. Det är bara sådana han umgåtts med och har erfarenhet av. Trots den höga samhällsställningen talar många av dem ovårdat. Det är gatans språk som ofta hörs med svordomar och könsord. Det gemensamma för dem är att de alla vill vara den som uppmärksammas av Trump. Man kämpar mot varandra och är beredd att klättra upp och över varandra för att komma närmare solen. Men det finns också en och annan ”byråkrat” som väljer att följa spelreglerna. Dem har Trump inte mycket för. De är ”ingen”. Omsättningen bland personalen har varit stor. Flera har fått sparken och andra har frivilligt sagt upp sig.

   Den interna striden gör att många läcker till media för att förklena sina medarbetare. Trump själv är förmodligen den största läckan med sina långa nattsamtal på telefon med sina vänner. Aldrig tidigare i Vita Husets historia har så mycket information sipprat ut på så kort tid.

Trump stöter hela tiden på patrull med sina vallöften. Muren mot Mexico. Obama-care. Inresestopp för framförallt muslimer. Men i typisk Trumpstil erkänner han inga svagheter, utan vänder dem istället till styrka. Ett exempel kan vara misslyckandet med att skrota Obama-care. Trump såg sjukvårdsmisslyckandet som sitt eget misslyckande, men eftersom han inte brukar misslyckas, kan det inte vara ett misslyckande, utan i själva verket en succé.

   Rysslandsaffären förföljer Vita Huset. Den går inte att skaka av sig så lätt. F.d. generalen Michael Flynn, National Security Advisor fortsatte förneka sina Rysslandskopplingar gällande sanktioner, men överbevisades. Det fanns, till hans förtret, en telefoninspelning. Han fick sparken redan i början av februari. Som motsvar sparkade Trump FBI Director James Comey den 9 maj i tron att affären skulle självdö. Kushner kallade upp ryska ambassadören Sergej Kisljak till Vita Huset för att meddela att faran var över. (Sedan dess har Ryssland utsett en ny ambassadör, Anatolij Antonov, ofta kallad ”elake Antonov”). Att svärsonen Kushner och sonen Don Jr. hade träffat ryssar i Trump Tower för att få information om Hillary Clintons e-mail är säkerligen inte glömt av FBI. Utredningen fortsätter.

   Kushner lyckades avtala ett möte i Vita Huset med Mexicos president Enrico Pena Nieto för att reda ut den upphettade stämningen kring muren mellan länderna. Detta lyckades Trump sabotera genom en av sina impulsiva tweets. Han skrev, ”Om Mexico är ovillig att betala för den önskvärda muren är det lika bra att ställa in mötet.” Så blev det också.

   Mobilen utvecklade sig till, eller snarare fortsatte, att vara ett livsfarligt vapen i händerna på den impulsiva, obalanserade Trump.

Boken har skrivits under relativt kort tid med intervjuer av många personer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men … Kanske bara en känsla?

   Tidspressen har säkerligen gjort att researchen blivit lidande någonstans. Kanske finns där en och annan ”fake news”, även om det mesta känns igen för den som följt med under Trumps svajiga, ibland skandalartade, första nio månader som president.

   Böcker av den här typen riskerar att bli lite torra med många namn som passerar. Dessutom faktafyllda. Michael Wolff faller dock inte i den fällan. Handlingen blir intressant tack vare att man får känna karaktärerna som levande, agerande personer och följa med i samtal, både civiliserade och helt galna.

   För vem är den då skriven? Främst för alla motståndare. Naturligtvis. Men även för alla politiskt intresserade. Själv ser jag den som en varningsklocka för hur det kan gå när en politisk novis tillåts bli president. Det räcker inte med att vara multirik kändis. Politisk erfarenhet är viktigare. Ja, absolut nödvändig.

Kjell Åhsberg