Jag hade en mardröm igen.
Jag drömde att vi bodde ihop
och gjorde sådant där
som de vilka bor ihop gärna gör.

Det vill säga plockar in disken
och konstaterar exempelvis att, nej.
Nu är det hög tid
att vi ser till att få någonting i oss.

Sedan skulle vi kunna vila på maten
och ta en uppfriskande långpromenad tillsammans.
Kan du tänka dig någonting mera hemskt?

När det skulle gå alldeles utmärkt
att slösa bort ännu en fin dag
med att strosa för sig själv
ute i en regnvåt vinter om eftermiddagen
och inte få ett enda vettigt handtag gjort
på hela den dagen heller.

Ibland får jag för mig förstår du,
att jag är en sådan där stackare till människa
som söker mig till någon slags sällskap
eller föreningsliv i brist på mera fast
och troget umgänge

på det att livets höst
någon gång skall våga sig på
att göra sina närmanden,
omfamna min sedermera alltmer skraltiga lekamen.

Få saker bör kunna skrämma en människa mera
än att inse att vilken väg hon än väljer.
Att leva som en solitär med friheten
att välja själv mellan ärtsoppa och pytt i panna,
mellan en kalorifattig sallad
och rester från igår.

Att det är av eget val en sådan människa
har att tvaga och klä sig
inför arbetet med att ta vara på sig själv
och göra alla de saker
en högst egen individ kan få för sig att göra.
Jo, det är vad jag vill kalla frihet det.

Att sitta i eget kök en söndag,
se på fåglarna i rönnen
och bläddra igenom reklaklamen
för att se om Oskarssons diversehandel
har något nytt att komma med
i sina möjliga val av utbud.

Ett spännande liv väntar var djärv livets skrinnande.
Håller isen även idag, tro?
Det var visst snöfall härom dagen
och temperaturen föll
några grader under natten,
till sina stadiga tjugosju minus.

Nåja, det har inte tagit livet av grannarna än
och hör jag inte
doktor Bergström skotta uppfarten nu igen?
Eller kanske det är nedfarten
eller kanske merparten
av den snö som fallit
de senaste veckorna genom åren.