ag är på en plats, några tittar på mig. Det är öppen planlösning. Samtalen är väggar som jag inte kan luta mig mot.
Någon frågar med överlägsen sympati: vad sysslar du med?
Jag berättar om mitt hopp, möts av en omhändertagande blick.
Mitt mål är helt ambitionslöst och samtidigt onåbart.
För att lätta på spänningen försöker jag skämta, för att slippa mötas av sympatin. Min blick glider ner ölen, den tittar på mig och sen tittar vi på allas vin, vilkets lagrats i lika många år som jag varit värdelös.
Jag är frioner som gjort hål i sitt eget ozonlager. festen fortsätter.