Det finns de som spelar hockebockey och längtar efter biblarna i Dublins glasövertäckta montrar, det finns de som arbetar över landsgränserna med viktiga uppdrag och samtidigt längtar hem till en renbäddad säng, det finns de som ler och säger att det mesta är bra och stänger bort det fula i deras liv. Det finns de som åker hem fast det inte är deras hem på riktigt längre. Det finns de som går längs branten och väger varje steg. Det finns de som ger sitt hjärta. Det finns de som förlorar sig. Det finns de som söker tröst. Och de som ger. De som tar vad de kan få och de som aldrig får det de behöver. Det finns de som väljer tystnad, de som skriker på gator och torg, de som vältrar sig i sin egen smuts. De som ser det vackra i allt som sker. De som klär sig i guld och glitter en grå tisdag. Och de finns de som alltid tar ett tillfälle när det bjuds. Det finns de som tackar nej när ja hade varit det de mest ville och det finns de som alltid gråter. 

Jag står frusen vid rinken, ler åt skämten jag inte förstår, lägger mig som ett skadat djur på ditt bröst. Söker mitt innersta på platser jag inte hittar tillbaka till och vilar i tomhet när du går.