Vi satt till bords på café royal någonstans i Mont Marte och drack ett mycket torrt men likväl smakrikt kaffe när min gode vän Benjamin plötsligt såg på mig och sade:

"Du måste sluta ödsla din tid på alla dessa existensiella grubblerier. Livet är som det är hur mycket du än tänker på det." Benjamin tände en cigarett och tog ett ytligt bloss. "Känner du till Duarmonte?"

"Jag har hört talats om det. Hur så?" Sa jag och svepte återstoden av kaffet.

"Ta dig dit och du skall nå slutgiltig visdom broder."

Två veckor senare reste jag till Duarmonte och besteg berget. Där uppe på toppen såg jag allt. Det vill säga tillräckligt mycket för att inse att det blott väntade ännu en horisont och ett nytt berg att bestiga.