Jag är stenbock och realistisk pessimist, betraktar flickvänner som tillfälliga älvor i höga klackar när jag går omkring på marknadsplatsen för livslögner, innan ännu ett krig lämnar horisonten.

Inte konstigt jag klär i svart i den dödsdömda rymdoperan, inte märkligt att jag dystert tänder en cigarr när våra hjärtan är ljusår bortom solen och sårbarheten hela tiden undangömd.

Imorgon är ingenting annorlunda, ändå saluförs utopier åt människor på gränsen till nervsammanbrott i vardagen. Det är en grym lek i tillvarons vilsenhet och är endast en hypotetisk dröm om makt.

Jag minns att vi stod i skuggan på marknadsplatsen. Vi hade båda tröttnat på dårarna som trängdes om bästa fasaden i verkligheten. Jag kommer allltid älska stunden innan vi klev ut bland alla andra igen.

_______