Passerar flockar med träd på väg mot huset.Trädens armar griper tag i mig. De vill språka en stund om livet, så jag ger dem min trollslända. Tar varsamt ned den från min axel. När jag går följer deras upprymda röster efter mig längs stranden. Deras stämmor värmer solar på min rygg
ger mina fötter vingar.
Framme vid havet sipprar ett varmt ljus ut genom glasväggarna, som sträcker sig upp i rymden. Något tak kan jag inte se, bara vandrande moln och tusentals stjärnor, som flimrar ned mot mig
deras händer banar väg.


Jag planterar en gren från körsbärsträdet i marken. Den växer snabbt upp till ett högt träd efter husväggen och grenar bildar ett tak fyllt av doftande drömmar. Stjärnor gungar bland trädets grenar och de skrattar lyckoskratt, stänker glitter över blommor och grenar.
Inne i huset står jag länge och lyssnar. Hör ekot av de levande som bor här, deras röster liknar glad fågelsång i gryningen. Så fria. På nytt födda.

En knopp som öppnar sig i livets vinda gryningen ljuset
stunden, när solen målar alla väsen i vitt och guld.

När jag fortsätter gå överröstar deras fågelrop havets dova mummel. Jag hör havet andas - ser en roddbåt flyr in i den blå skymningen.
På stranden står en fiskare, som knyter in i sitt nät, fåglarnas rop och havets sång, ett nät fullt av väntan. Havet som återvänder.


Som alltid.