jag vet inte
om jag överlevde
min egen förlossning
kanske är allt bara en kuliss nu
barnet, lägenheten, mannen
tingen
som omger mig
och kräver min uppmärksamhet

barnets mjuka nylle
som trycks mot mitt bröst
en återupprepning
av precis efteråt
när de la upp honom på mitt bröst
och jag förstod inte
hur något kunde göra så ont
jag var inte med
och samtidigt så sjukt lättad
över att smärtan upphört
fick ta mer lustgas när de sydde mig
ville bort
iväg
få vila någon annanstans

ville att världen skulle ha meddelat mig innan
om hur förlossningssmärtan får dig att bli rädd
för den är så vass, så djurisk, så vild
den går inte att fly ifrån
den jagar dig i månader efteråt
förskjuter din verklighetsuppfattning
världen är inte
vad den en gång var
på grund av barnet som kommit
men också på grund av att du fått uppleva
smärtan
i sin renaste, mest vansinniga form
en sönderslitning du inte tror
att du ska överleva

förvänta er inte att jag ska orka le
och smeka barnet ömt
jag har förvandlats till djur
jag vill slita sönder något
med bara tänderna
jag vill svälja
hårda klumpar
som inte går att skita ut
jag vill aldrig
föda igen