En främling på landsvägen,
en ensam man i trasiga kläder,
en man som visslar,
med en pinne och en kasse,
en vandrare på livets väg.

Folket i byn ser en luffare,
en man utan värde,
en lösdrivare,
med ett dragspel på axeln,
en ensam man i byn.

Det de inte ser,
den som är mannens kompanjon,
musiken är levande,
med ett leende på läpparna,
han tänker att de är fångar.

Folket i byn är ej fria,
de är bundna till en plats,
luffaren är en fri man,
med friheten som sällskap,
en frihetens man.

Priset att betala som fri,
det är ensamheten;
att vara utstött,
en samhällets skam,
fast han är trots allt fri.

Han tar fram sitt handklaver,
spelar några toner,
för att muntra upp folk,
ty de är fångar i ett samhälle,
han har gåvan att få dem att le.

Fri som en fågel,
han tar tacksamt emot,
en liten gåva som ett äpple,
gör en liten tjänst för en penning,
leende på sin landsväg.

En evig resa för en själ,
en vemodens själ,
som sökte fly från livet,
men upptäckte livet i flykten,
vemodet gör sig påmind.

Han inser en sak,
han var en fånge,
som bröt sig ut,
men de andra äro fortfarande fångar,
med fastbundna vingar.

Han bredde ut sina vingar,
en ensam fågel,
som betraktar fåglarna i burarna,
de tror sig vara fria,
men är ack så bundna till marken.

Luffaren sätter sig ner,
drar fram sitt munspel,
spelar en liten melodi,
det gäller att trösta dem,
muntra upp de förbipasserande.