Björn satt där i trädet och vakade över Johan, medan Johan satt där i fönstret och tittade på kråkan, studerade var det snarare han gjorde. - Farfar, jag vet att det är du. Han viskade ofta som om han ville bevara en hemlghet med kråkan. Anna tyckte han var väldigt lugn när kråkan var närvarande, men han upptäckte ofta att hans affärer inte var på sina platser och då var han panikslagen. I och för sig så kände han att farfar var där för honom, vilket hans mamma hade svårt att förstå. Johan tecknade ofta kråkan som höll borta en kvinna med röda ögon. Anna tittade ofta på Jan då hon hade sonens teckningar framför sig, medan Johan stirrade med en tom blick framför sig

- Jag känner mig maktlös.
- Vad menar du, Anna?
- Han ser ju saker som jag inte ser.
- Ja, jag begriper inte varför det är jag som är rädd och inte han.
- Du vet ju att kråkan är hans beskydd, i alla fall mentalt.
- Jag vet inte vad som sker.
- Fast du vet ju att din förfader hade ett barn med en kvinna, en pojke.
- Ja, en oäkting som dessa barn kallades då.
- Jag vet, de var utstötta.
- Kyrkans makt var stor och ateisterna vågade inte säga det.
- Fruktansvärt, folk var slavar till kristendomen då.
- Ja, men det har ju ändrats sen dess.
- Lyckligtvis, men den kvinnan fick betala ett otroligt högt pris för det.
- Ja, men hennes son överlevde och jag har en känsla av att hans ättlingar vet om oss.
- Du säger alltså att det inte är övernaturligt?
- Nej, jag säger inget, för jag kan inte förklara det och i detta nu känner jag en kyla bakom mig.
- Det är ju sommar. Hur är det ens möjligt?
- Jag vet inte, men jag vaknar med sår på händerna ibland.
- Det har du inte berättat.

Johan satt i sitt hörn och tittade ut genom fönstret, han visste att farfarn var närvarande och det var bara pappa som lyssnade när han berättade det, mamma var fylld av tvivel och sökte efter en rationell förklaring. Han uppfattade allt, men Björn hade en lugnande effekt och han var lugn så länge han var närvarande. Han tittade ofta på fotografiet av farfar och såg födelsemärket på kinden, kråkan bar samma märke.

- Vad gör du?
- Pratar med farfar, pappa.
- Jag ser honom.
- I trädgården, ja.
- Han håller sitt löfte.
- Ja, fast hon står bredvid dig.
- Hon är här?
- Ja, på din högra sida.
- Hon brukar viska i mitt öra.
- Farfar är där, oroa dig inte.
- Pappa måste bort ett tag, jag ska till Paris.
- Varför?
- Jobbet, vi ska träffa några gamla kollegor.
- Okej.
- Jag ringer varje dag.
- Jag vet pappa.
- Jag älskar dig.
- Jag vet.

Jan log när han reste sig, han visste att hans son älskade honom även om han inte klarade av att säga det. Han ville inte säga sanningen till sin resa, han hade funnit ättlingen till oäktingen som bodde i Paris. Han packade ner dagboken och satte sig på sängen, han hörde Björn knacka på fönstret med sin näbb. - Jo, du säger att jag inte ska oroa mig. Han log vemodigt, föredrog att Anna bodde hos sina föräldrar under resan till Paris för Johans skull, hon trodde ju inte riktigt på vad han berättade så hon föredrog att bo kvar i huset och inget hände ju när hon var ensam i huset.