En av mina bästa barndomsvänner och jag byter serietidningar med varann. Det blir lika roligt och givande som när vi var små. Vi hinner kika en god stund i varje magasin, som om det vore rena rama verkligheten. Dessvärre håller jag väl på att vakna upp ur sköna drömmen...

Ändå fortsätter den ute på bakgården. Där blir jag hängande i en stupränna med ena handen. Gungar in mot och ut från höghusväggen, max tredje våningen. Andra handen famlar fritt och får fram minsta kameran. Försöker fånga några bekantingar nere på gräsmattan, som ler åt mig. Min arm känns längre än någonsin....

Blå pärlor har hamnat i rabatten. Måhända är det Gessle som har lagt dem där? Jag har hoppat ned och plockar upp skärvorna av leksakerna. Ingen verkar vilja ha dem när jag ger dem till dem. Trots att de måste vara världens mest efterfrågade?!


Brantare än det värsta jag varit med om, sträcker sig de fyra små gräskullarna. När jag väl överlevt mardrömmen att klättra uppför hela bunten, och dessutom hittat högst till det esoteriska träslottet - då blir jag ovän med min bästa vän. Ser ingen annan utväg än att ta mig ned igen... men det går enklare än jag skulle ha befarat. Obehagligare blir ångesten efteråt att jag trots allt har bedömt hans motiv galet (men det är inget nytt under solen).


Arbetskamratens lägenhet har jag aldrig varit i. När jobbet plötsligt åker igenom den, visar sig rummen ligga som en lång korridor. Där är minst ett tjog rum i rad. Vi ska hitta tvätt att dra till rätt maskin. Jag finner även andras sängkläder, oansvarigt stora, som de icke lyckats spola ned i någon toalett. Hoppas nu bara jag tog rätt maskin till fel lakan?!


Expediterna dröjde så med svaret på min avancerade undran. Klädbutikens rulltrappa, som jag sakta går bredvid, går direkt upp och ut i solnedgången.

Där ligger mitt på vårdagen en kvinna och skrattar på gräskullen. Vågade aldrig prata med henne förra gången jag gick förbi.... men nu frågar jag om jag får fota henne. Knappt hinner hon ge sin sällsamt positiva feedback, förrän killen (som tydligen sitter en bit intill) också vill göra samma sak. Vi kan tävla om vem som tar skönaste bilden?!

När jag äntligen är beredd att knäppa, har de försvunnit tillsammans, ned mot fabriksanläggningen flera hundra meter bort. Rusar efter, stannar o zoomar in, fast jag vet hon skulle gjort sig bättre på nära håll. Väl ikapp upptäcker jag de tegelröda valvbågarna som killen valt, vackrare bakgrund än jag trodde... Uppenbarligen har jag stått här förut och fotat någon - kanske rentav henne - men det har de ingen aning om.